.

Uppdaterad 2009-09-24, skapad 2008-02-10

   Hem  

  Arkiv

  Gårdsbutiken

  Nyinlagda artiklar

  Kontakt / om oss

  Ämnen som intresserar oss


Uppsälje by
Gamla mått
Gamla prylar
Gamla mynt
Gamla böcker
Kultur- o idehistoria
Konsthantverk
Ved och sånt

  Övrigt


Gårdens historia
Bäversjön

.

Gamla böcker


För mer än 25 000 år sedan började människan forma skrifttecken. I grottor som Altamira och Lascaux finns vackra målningar bevarade från den tiden men också något som skulle kunna tolkas som skrivna tecken. Ingen har ännu lyckats tyda dem.

Skillnaden mellan vad som är tecken och vad som är symbol är ibland inte så lätt att genomskåda, men generellt sett är tecken något som hänvisar till en annan verklighet än sin egen. Symbolen är ett tecken som står för sig själv med sin egen betydelse. Detta kan uttryckas på följande sätt:

Tecknen ligger till grund för skriften, men symbolers betydelse går att lära utan kunskap om det språk människorna pratar som utformat symbolen.






På tärningen har vi exempel på urgamla tecken som i det här fallet har kombinerats för att representera heltal.



De svenska hällristningarna som skapades under bronsåldern är exempel på tidiga tecken - eller symboler. Vi vet inte vilket eftersom ingen har kunnat berätta för oss vad de betyder.



Att hjärtat är en symbol för kärlek är väl ganska vedertaget.



Den äldsta svenska boken

Skaramissalet (en mässbok) anses idag vara den äldsta svenska boken. Den är en handskrift och är kopierad på 1100-talet från en europeisk förlaga. Skaramissalet förvaras idag i Skara Stifts- och landsbibliotek. År 2006 utkom boken i påkostad faksimilupplaga med omfattande kommentarer och analyser.

Till höger visas Majestas Domini i droppformad mandorla. Bilden är hämtad ur volym 2 av missalets böcker. Majestas Domini betyder Herrens Majestät och syftar på Herren Jesus som världsdomaren. Mandorla är en form av gloria som omsluter hela gestalten. Mandorlan är vanligen droppformad. Uttrycket kommer av italienskans ord för mandel.



          





Den äldsta svenska tryckta boken

År 1483 trycktes en bok för första gången i Sverige. Det var Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal). Dessförinnan var svenska böcker skrivna för hand. Eftersom boken är tryckt före 1501 är den också en inkunabel, dvs den är tryckt under boktryckarkonstens första århundrade - "inkubationstiden". Maynus de Mayneriis, en läkare från Milano, anses vara författare till boken och så här lyder inledningen i översättning från latinet: "Skapelsens synnerligen sedelärande samtal, som på ett underhållande sätt kan tillämpas på varje moralisk fråga, börjar här, Gud till ära och människorna till uppbyggelse."

          

Jämför med vidstående handtextade fragment av ett pergamentblad från ett missale från 1300-talet. Ett missale innehåller den kristna mässans liturgiska texter. Under medeltiden var boken ett lyxföremål för klostren och de allra rikaste stormännen. Man kan undra hur många av dem som kunde latin. Heliga Birgitta kom ju från en rik släkt, men hon hade en kyrkans man till hjälp för att skriva sina uppenbarelser. Det intressanta med medeltida texter är att de inte är uppbyggda av meningar med punkt och stor bokstav så som vi är vana vid. Det är snarare en lång sammanhängande textmassa som inleds med en påkostad anfang.

Ett arv från romartiden är ordet rubrik som kommer av latinets ruber som betyder röd. Det syftar på att man gärna lät rubriker vara röda.

          


Böcker från 1500-talet

Böcker tryckta från och med år 1501 i Europa kallas ej inkunabler. De är påfallande "moderna". Typsnittet antikva hade utvecklats av Aldus Manutius i Venedig år 1485. Detta typsnitt är både vackert och lättläst.

I Holland skapade familjen Elzevir både tryckerier och förlag. De utvecklade tryckeritekniken till fulländning och en bok från något av deras tryckerier får man idag betala en bra slant för i antikvariat. Se vidstående titelblad till ett av Ciceros filosofiska arbeten, tryckt 1552 av Sebastian Gryphium Lugduni. Här har typsnittet antikva använts. Skulle inte titelbladet vara fläckigt och försett med anteckningar om vem som ägt boken, skulle man inte kunna tro att den var så gammal.

Det vanliga vid den här tiden var att man klädde bokens pärmar med pergament vilket gav ett enastående gott skydd.

U som versal blev V - ett arv från romartiden. U som gemen blev dock "u". Om vi vänder titelbladet till Ciceros verk ser vi inledningen på texten. Anfanger finns i början av varje kapitel.

          

                     




Böcker från 1600-talet

De tryckalster som har sitt ursprung i familjen Elzevirs tryckerier på 1600-talet står i en klass för sig. Det är något av en upplevelse att hålla i och bläddra i en äkta elzevir. Se vidstående bild. Der är ett kopparstick från titelbladet till Gothernas, vandalernas och langobardernas historia av Hugo Grotius. Boken är tryckt 1655 vilket inte är så lätt att se om man inte lärt sig att tyda det mycket speciella skrivsättet för årtal med romerska siffror som här använts.

Den första gruppen tecken ska betyda M, den andra gruppen har färre tecken och ska betyda D. Sedan följer C LV enligt gängse konvention.



Pergamentpärmarna har här vikts runt bokblocket för att ge extra skydd för boksidorna.

          

Hugo Grotius var svensk amabassadör i Paris i mitten av 1600-talet. Han var också en lärd man. Här är ytterligare ett arbete av Grotius som tryckts av Elzevir år 1645. I detta fall har arabiska siffror använts för att ange årtalet.

           

           



Detta är Ciceros Epistolae ad Atticum. Boken är tryckt hos Elzevir 1642 och har perga-mentpärmar. Se hur pärmarna även på detta exemplar omsluter bokblocket på baksidan.



Vidstående bild visar en sida ur Ciceros Epistolae ad Atticum. Lägg särskilt märke till det vackra typsnittet antikva.

           


    Ett "s" skrevs som "f" såvida det inte stod
    sist i ordet.

Böcker från 1700-talet

1700-talet är det århundrade då böcker inte längre är en lyxvara för en liten grupp människor. Kyrkans män och andra lärda människor kunde nu skaffa sig bibliotek men det verkar som svensk boktryckarkonst fortfarande ligger ett litet steg efter Holland, Frankrike och England. Man märker det tydligt på både tryck och papperskvalitet.

För många år sedan fann jag i ett antikvariat en psambok från 1778. Trycket är lite blekt och papperet har inte den spänst som i t ex elzevirerna som är hundra år äldre, men pärmarna är av pergament och de är dekorerade med vackra motiv och tänkespråk.

Så här har någon skrivit på pärmens insida: Detta är en s.k. gåvobok, som en fästman har att ge sin fästmö, och som denna sedan bar i handen, när hon gick i kyrkan.

Psalmboken är 1695 års utgåva. Jesper Svedberg hade fått i uppdrag att sammanställa en sådan och hans arbete blev färdigt detta år. Observera frakturstilen som börjar användas på 1700-talet. Innan man är van vid den känns den tung att läsa.



Frakturstilen har ärvt antikvans mönster att skriva "s" som "f" såvida inte s:et står sist i ordet. Se ordet "såsom" i fragmentet ovan.

           

     Se så vackra illuminationer på pergamentpärmarnas
      utsidor.   Att bilderna inte är mer nötta är konstigt.



        Ett pappband tryckt i
Paris år 1774 i ena-
stående gott skick.

Ett typiskt exempel på gott franskt boktryck. Papperet har en enastående spänst och den vackra antikvan dansar elegant på boksidorna.

           


Böcker med läderpärmar och guldtryck på ryggen hade kommit i slutet av 1600-talet. På 1700-talet blir det mycket vanligt ty det skulle se vackert ut i bokhyllan. Nackdelen med de vackra läderbanden var att ryggarna inte höll för den som hade för vana att med fingret greppa om överkanten på ryggen för att dra ut boken ur hyllan. På vidstående bild syns att den metoden har använts av den/de som tidigare ägt dessa böcker.

           



Mitten 1800-talet till mitten 1900-talet - böckernas mörka hundra år

Under 1800-talet försöker man att effektivisera pappersframställningen. Under senare halvan av 1800-talet har pappersbruken övergått till det nya sättet att producera papper. Det finns en liten nackdel visar det sig långt senare - det nya papperet har inte alls samma arkiv-beständighet som det gamla papperet. Resultatet blev att böcker tryckta från senare halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet sakta vittrar sönder i sina hyllor.

           

En dag är det nästan bara mjöl kvar av papperet - och det finns inget sätt att stoppa detta elände. Försök har gjorts med konservering, men arbetet är så resurs-krävande att det inte är genomförbart i större skala. Vissa särskilt värdefulla böcker har visserligen mikrofilmats eller kopierats med hjälp av fotoscanner, men det ser ut som om vi måste finna oss i att en stor del av dessa bokskatter försvinner framför ögonen på oss.




Bokbinderi - ett hantverk som hålls vid liv av en liten skara entusiaster

Till det yttre skiljer man mellan halvfranska band, skinnband, klotband och pappband. Det halvfranska bandet är bundet på djup fals och har läder på ryggen. Pärmarna är klädda med papper och pärmarnas hörn skyddas av läder.

Ett band med läderrygg och läderhörn är ej garanterat ett halvfranskt band. Man kan råka på sådana böcker från 1700-talet, men bindningstekniken är annorlunda vilket medför att boken inte kan kallas för ett halvfranskt band.

           


Ett band från 1762. Skinnrygg och
skinnhörn finns där, men något
halvfranskt band är det inte.

Ett skinnband har rygg och pärmar klädda med skinn. Klotbanden har ryggarna och ibland även pärmarna klädda med klot. Klot är ett vattenfrånstötande textilmaterial.

En bok är "konstruerad" efter sinnrika bindningsprinciper. Förr "sydde" man ihop boken. En bokbindare kallar det för att häfta ihop boken. Resultatet blev en mycket hållbar bok som tål avsevärd omild behandling. Nackdelen med den tekniken är att den kräver så mycket manuellt arbete. Idag är det limningsteknik som gäller. Även om boken har hårda pärmar är den ändå vanligtvis limmad. Vid omild behandling inträffar det att pärmarna lossnar från en sådan bok

           


Öppnar man boken syns det tydligt att det inte är ett halvfranskt
band. Den djupa falsen saknas och läderryggen är klistrad direkt
på bokblocket.







Att hålla i en bok som framställts med hantverksmässig bindingsteknik är en fröjd - särskilt om den är resultatet av en duktig hantverkares möda. Sådana böcker är ofta skinnband eller halvfranska band. Man får hoppas att boken har en någorlunda god papperskvalitet.

Idag finns det inte många bokbindare kvar ty efterfrågan på deras tjänster är minimal. Det ska vara en mycket speciell bok om man vill kosta på den en riktig bindning. Att binda om en ny limmad bok kan man nog glömma. Det är mycket svårt och kostar mycket pengar. Det man kan göra för att restaurera en sådan bok är att skära bokblocket i ryggen och limma om den.





           


Några halvfranska band från 1920-talet.

För den som inte är fackman är det svårt att avgöra om en bok är inbunden på "riktigt" vis eller om den bara är limmad. Bilden här intill visar på några detaljer, men för ett otränat öga kan det ändå vara svårt att se skillnaden. Det är först då man håller i boken och börjar bläddra i den som det tydligt framgår om det är en mästares hantverk eller en masstillverkad produkt.

Den som är intresserad av gamla böcker och även nyare sådana - inbundna med den äkta hantverksmässiga bindningstekniken - kan vända sig till antikvariaten. Märkligt nog kan man ännu göra fynd där. Om man har tur kan man för några hundralappar få tag i ett mästerverk av någon skicklig hantverkare som för länge sedan lagt sitt falsben på hyllan.

           


Pärmarnas insidor är klädda med marmorerat papper.
Boken har sydda kapitäler och förgyllt snitt för att för-
hindra att damm ska tränga in i bokblocket. Här syns
även de djupa falsarna på bägge sidor om bokblocket.
Skinnryggen är ej klistrad direkt på bokblocket.







Att vårda och restaurera gamla böcker

De stora hoten mot våra böcker är eld och vatten. Böcker är som människor - de trivs bäst i normal rumstemperatur. Andra hot mot böckerna är vårdslös hantering, under-strykningar, "hundöron" eller att förvara boken liggande uppslagen en längre tid.

I slutet av 1960-talet köpte jag ett pergamentband tryckt i Sverige år 1663. Den såg ut att vara i någorlunda gott skick med typisk svensk kvalite på tryck och papper, dvs ej alls i klass med franska eller holländska band. Men priset var mycket fördelaktigt och jag kände mig stolt över mitt fynd. När jag kom hem och började bläddra i boken såg jag till min bestörtning att den i modern tid hade använts till att pressa en ros. Ett antal blad mitt i boken var hårt angripna.


           

Vad skulle jag göra? Gå tillbaka till antikvariatet och klaga eller slänga boken? Jag tog kontakt med min svägerska, som då var både konservator och bokbindare, och bad om råd. Hon synade bandet noga och kom fram till att boken nog skulle gå att restaurera - och hon kunde tänka sig att ta sig an arbetet, men det skulle ta tid.

Sex veckor senare träffades vi igen. Jag fick veta att boken demonterats i sina beståndsdelar och varje enskilt blad hade tvättats och konserverats. De mest angripna sidorna var förstärkta med tunnt japanpapper. Nu var boken nästan i det skick som då den var ny. Den hade bundits ihop igen precis på det sätt som man gjorde förr i världen, och för att skydda boken hade en låda tillverkats att stoppa den i. Restaureringsarbetet hade tagit flera veckor i anspråk.

           


Boken återställd nästan i ursprungligt skick. En kassett hade också tillverkats för att skydda mot damm.

           




Exempel på hur texten ser ut normalt i boken.
Här är det således frakturstil som gäller.

           



Exempel på hur en restaurerad sida kan se ut.
Tunt japanpapper har klistrats över sidan,
och texten lyser igenom japanpapperet.


Den lärdom man kan dra av det här är att endast mycket värdefulla böcker är värda att restaureras. Det gäller därför att vara rädd om kulturarvet som i värsta fall hamnar på sophögen eftersom man kanske inte tycker sig ha råd med att kosta på en restaurering.

Någon kanske får för sig att försöka reparera själv. Ja, gör gärna det, men var beredd på att utan utbildning förvärrar du skadan så att boken aldrig mer går att reparera. Utbildningen till konservator och bokbindare är lika lång
.

           

som utbildningen till läkare - och efter en sådan utbildning kanske du har fått så stor respekt för yrket att du vill öva lite till innan du ger dig i kast med de verkliga dyrgriparna.

Du kanske har en gammal bok som är i dåligt skick men som ändå har ett mycket stort värde. Du kanske också undrar hur du ska hantera problemet. Det råd jag kan ge dig är att du vänder dig till personalen på Riksarkivet. De borde kunna tala om för dig vart du ska vända dig för att rädda din skatt undan förgängelsen.

Epilog

Följande ord lär ha yttrats av Thomas Carlyle:

Bokskatten är som ett andligt träd,
som har styrka och som skänker
sina dyrbara frukter från år till år,
från släkte till släkte.

Ja, det gäller böckerna det. Tryckta böcker har funnits i lite drygt femhundra år. Hur ser det ut om ytterligare femhundra år? Kommer någon att kunna läsa det jag nu skriver - lagrat på någon server någonstans ute på Internet?

Idag är det med stor förundran vi studerar tecken som målats på grottväggar för 25 000 år

           

sedan - och vi lyckas inte tyda dem. Om 25 000 år är det kanske så att forskarna med stor förundran försöker tyda vad de hittar i resterna efter dagens samhälle. Kommer de då att förstå att vi med ljusets hastighet idag kan skicka både trams och kloka ord från var och en till var och en i jordens alla hörn - och kommer de då att kunna tyda vad vi skrivit?

Sonesgården 24 september 2009

Lennart Castenhag