FenomenologiFenomenologins utveckling i olika riktningar påbörjades av Edmund Husserl vid sekelskiftet 1900. Hans filosofiska utveckling kan uppdelas i tre skilda riktningar: 1. en förfenomenologisk period, även kallad deskriptiv psykologi, där Husserl i stor utsträckning vidareför tankar från sin lärare Franz Brentano; 2. en deskriptiv fenomenologi som gör upp med den tidigare riktningens psykologism och ersätter den med en explicit fenomenologi; 3. en transcendental fenomenologi som försöker att visa hur allt ytterst kan återföras på ett rent eller transcendentalt medvetande, en absolut egensfär, befriat från alla världsliga influenser. |
Den existensfilosofiska fenomenologinDen existensfilosofiska fenomenologin kan förstås som en kritisk vidareföring av fenomenologin. Den tar avstånd från den transcendentala fenomenologin och betonar i stället nödvändigheten av att beakta fenomenens världslighet och existens, på såväl objekt- som subjektsidan. Ledande företrädare för den existensfilosofiska fenomenologin är Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre. Den hermeneutiska fenomenologinDen hermeneutiska fenomenologin är en vidareutveckling av huvudsakligen den existensfilosofiska fenomenologin. Utifrån subjektets existens i världen är tillgången till sakerna alltid redan förmedlade av subjektets världslighet, bl.a. historisk tradition, socio-kulturell miljö och språk. Det räcker därför inte med att bara betrakta och beskriva sakerna. Betraktandet har förståelsens struktur, den hermeneutiska cirkelns struktur, och sakerna måste därför tolkas. I den hermeneutiska fenomenologin är de ledande namnen Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricoeur. |