I början av 1720-talet hade äventyret med Karl XII:s nödmynt avslutats och det hade uppstått behov av skiljemynt. Visserligen fanns en liten produktion i Stockholm av 1 öre KM, både som överprägling på nödmynt och nyproduktion i enlighet med den kungliga förordningen per den 4 maj 1719, men det var inte tillräckligt. Den 20 aug 1723 sände kungen därför ett brev med direktiv till Kammarkollegiet om att det i Avesta skulle präglas runstycken (1 öre KM). Utmyntningsgrunden skulle vara 900 daler KM på skeppundet (stapelstadsvikt) vilket omräknat blir 4,7 gram per mynt. Dessa runstycken skulle således bli av ungefär den storlek som redan slogs vid Kungl Myntet i Stockholm.

Av olika anledningar kom produktionen inte igång i Avesta vilket resulterade i en resolution från Kammarkollegiet per den 1 juni 1730 om slantmyntning (1 öre SM) istället. Resolutionen var baserad på en ritning som tagits fram i Avesta. Ritningen godkändes och produktionen kom igång. Samma utmyntningsgrund skulle gälla som för runstyckena, dvs 900 daler KM på skeppundet. Ett skeppund stapelstadsvikt motsvarade 136.024 gram och 900 daler KM motsvarar 9.600 öre SM. En slant skulle således väga 14,17 gram. Dessa slantar kom att kallas ”enkla slantar” eftersom 2 öre SM skulle dyka upp flera år senare som ”dubbla slantar”.

Gravör i Avesta vid denna tid var Anders Wikman som avled den 18 februari 1730 och efterträddes av sonen Johan Wikman som innehade tjänsten till sin död 1751. Vem som ansvarat för vad när det gäller det nya myntet är svårt att säga eftersom far och son samarbetade. Möjligen ärvde Johan någon eller några av sin fars punsar (t ex för den mycket säregna Breda kronan?).

Den 14 juli 1730 hade slantmyntningen kommit så långt i Avesta att ett parti var färdigt för utväxling. Den 21 juli utfärdades därför den kungliga förordningen om dessa slantars gångbarhet. Produktionen av slantar fortgick som planerat fram till sommaren 1737 när det upptäcktes att en damm behövde repareras. Produktionen flyttades därför temporärt till Stockholm.

Den lilla upplaga 1 öre SM som av denna anledning kom att produceras i Stockholm 1737 fick ett helt annat utseende än Avestamynten. Gravören i Stockholm hette Engel Hartman. Har man ett sådant mynt i toppskick till salu idag kan man räkna med att få närmare 15.000 kronor för det på samlarmarknaden.

Senare samma år flyttades produktionen tillbaka till Avesta. Produktionsfaserna under detta år kan tydligt utläsas av formen på den kungliga kronan.

Under de sista två åren fick Fredrik I:s enkla slantar en ny kunglig krona som blev stilbildande under lång tid för kungliga kronor på mynt från Avesta av den här storleken. Istället för korsklotet på kronans topp finns ett kors på ett ok (tvärbalk). Grunddragen i designen skulle bli bestående många år efter Johan Wikmans död (han avled 1751).

Se bilden nedan av Johan Wikmans eleganta krona från 1749-50 (krona G) och jämför den med Carl Normans krona på 1 ösm 1778. Att Carl Norman låtit sig inspireras av Wikman är uppenbart. Carl Normans kronpuns kom sedan att användas av sonen Carl Erik Norman på minnesmyntet 1794 och Avestahalvskillingarna 1802-08. Traditionen följdes (men i lite annorlunda tappning) av Carl Gustav Norman (eller var det Christopher Norman) med den vanliga kronan på halvskillingen 1809.

1 ösm 1749, Fredrik I. Krona G. Gravör: Johan Wikman.

1 ösm 1778, Gustav III   och Minnesmyntet D:9 IULI 1794 1/2 Skilling Avesta 1802 - 1808 Några få 1809, Gustav IV Adolf. Gravör: Carl Norman.

Den vanliga kronan på 1/2 Skilling Avesta 1809 Låg blomma på kronbåge 3 Diamant i centrum i kronringen, Gustav IV Adolf. Gravör: Carl Gustav Norman (eller Christopher Norman?).

Anledningen till att det är svårt att veta vem som präglade den kungliga kronan 1809 är att Carl Erik Norman drunknade i Dalälven den 21 april 1808. Carl Eriks äldre bror Christopher Norman (f 1753) ryckte tillfälligt in som gravör tillsammans med sin son Carl Gustav Norman (f 1783), men redan samma år (1808) blev Carl Gustav utsedd till gravör i Avesta. Det skulle således ha varit möjligt att det var Carl Gustav som var ansvarig för den kungliga kronan 1809.

Präglingsteknik

För att producera kopparmynt från år 1730 och framåt användes släggverksteknik. Det innebar att man skapade över- och understampar som graverades med hjälp av punsar.

Släggverk. Teckning av Anton Swab 1723

Myntämnena (i litteraturen kallas de ibland för plattar och ibland blindmynt) stansades ut ur slätvalsade kopparband, s.k. tenar. Därefter rensades och glödgades de och försågs med randskydd, sk lettring (se nedan).

Det lettrade myntämnet fixerades i ett släggverk mellan över- och understamp. Ett kraftigt slag med slägga resulterade i ett färdigt mynt.

Fördelen med den här tekniken var effektiviteten. Flera tusen mynt kunde produceras av två eller tre ”drängar” på en dag. En nackdel var att det kunde uppstå dubbelpräglingar om myntämnet studsade under slaget. En annan nackdel var att stamparna slets kraftigt vilket allt som oftast inverkade på präglingen av åtsidans kungliga krona och frånsidans krona i Dalavapnet - bildelement med stor detaljrikedom.

Ett dåligt utpräglad kungakrona och lika dåligt utpräglad frånsidekrona.  När myntet ser ut så här är det inte lätt att räkna stenar på kronbågarna för att utröna huruvida det är en ovanlig variant.

Lettring

För att skydda myntet mot åverkan, såsom t.ex. att en bit av kanten klipptes bort, försågs ofta mynten med randskydd. Det är ett mönster som präglas in på myntets kant och detta kallas lettring vilket utförs i ett lettringsverk. Myntämnet får rotera mot ett fast stål med mönster som gör avtryck i myntämnets kant. Mönstret kan ha formen av vertikal räfflor, sneda räfflor eller rutmönster. På Fredrik I:s enkla slantar är det rutad rand. Mönstret kan ibland vara lite grövre.

Exempel på normal rutad rand.

Exempel på grov rutad rand.  Glesare mellan rutorna.

De enkla slantarnas utformning under Fredrik I

De enkla slantarnas åtsidor under Fredrik I har ett krönt spegelmonogram av kungens initialbokstav F. Monogrammet omges av tre kronor (sveakronor). Kungakronan varierar över tiden och monogrammets utformning finns i några olika utföranden.

Frånsidan har två korslagda pilar med en krona (Dalarnas vapen) samt valör och årtal.

Fredrik I:s enkla slantar präglades i 42 miljoner exemplar och är (tillsammans med Adolf Fredriks dito) de absolut vanligaste 1700-talsmynten. För typmyntsamlaren av 1 öre SM, Fredrik I, räcker det med ett mynt, men för variantsamlaren krävs åtminstone åtta mynt för att täcka upp de viktigaste varianterna. Som vi ska se senare behövs ytterligare mynt för att fullständigt beskriva varianterna av kungakronor, monogram och sveakronor.

För den som vill variantsamla Fredrik I:s enkla slantar och även ägna sig åt undervarianterna kan se fram emot en livslång fritidssysselsättning. Punkternas placering i valörtexten, överpunsningar av årtal, olika siffertyper och mycket annat finns att studera.

Kungakronorna på Fredrik I:s enkla slantar

"Den breda kronan med liten kronring" Den breda kronan har stor trebladig blomma på kronbåge 3. Mindre trebladiga blommor på kronbågarna 2 och 4. Oval sten i kronringens centrum. Runda stenar ytterst i kronringen. I övrigt två diamanter i kronringen. Små dubbla stenar mellan ovannämnda detaljer i kronringen. Kronan förekommer 1730 och skulle kunna vara den ursprungliga kronan för Fredriks I:s enkla slantar. Mynt med denna krona är mycket ovanliga.		Den breda kronan med liten kronring
"Den breda kronan med stor kronring" Utsmyckningen på kronbågarna och kronringen är lika som på den andra breda kronan. Kronan uppstod år 1730 men den finns även på mynt från år 1731. Kronan är således ytterst ovanlig eftersom endast två mynt med denna krona är kända. När kronan upptäcktes 2013 av myntsamlaren Petra Holmberg uppstod en viss förvåning. Den passade inte riktigt in i mönstret för 1731 års enkla slantar. På hösten 2016 upptäckte myntsamlaren Olle Cederholm ytterligare ett mynt med denna krona med årtalet 1730. Äntligen stämde kronologin för de tidiga kungakronorna på Fredrik I:s enkla slantar. Myntet med årtalet 1731 hade således 1730 års monogramsida.		Den breda kronan med stor kronring
Krona A Kronans utsmyckningar på kronbågarna och i kronringen är i stora drag lika som på Den breda kronan. Krona A finns i två utföranden med små skillnader i storlek och kontur. Krona A1 har en sten på kronbåge 3. Det är krona A1 som finns avbildad i den kungliga förordningen per den 21 juli 1730. Mynt med krona A1 är ytterst sällsynta.		Krona A1
Krona A2 har två stenar på kronbåge 3 och den kronan motsvaras av Tonkin A. Mynt med krona A2 är tämligen sällsynta. Kronorna A1 och A2 förekommer 1730.		Krona A2
Krona B Kronan är något lägre och något smalare än krona A. En liljelik blomma finns på kronbåge 3. Inga blommor finns på kronbågarna 2 och 4. Kronringens utsmyckning är lika som A. Den här kronan finns med både två och tre stenar på kronbåge nr 3. Bägge dessa utföranden är lika vanliga, men det är endast i undantagsfall kungakronan är i sådant skick att det går att se skillnaden. Krona B förekommer 1730 – 1737, samt 1743.		Krona B
Krona CD Krona CD har blommor på alla kronbågarna. Kronringens utsmyckning är lika som på krona B. Kronan är smalare än krona B. Förekommer 1737 – 1746.		Krona CD
Krona F Med krona F inleds en ny fas i gravörstilar för kungakronor på 1 öre SM. Istället för korsklotet på toppen av kronan är det ett kors på en tvärbalk. Det är blommor på alla kronbågarna ungefär som på krona CD. Kronringens utsmyckning skiljer sig från de föregående genom att det är en diamant i centrum istället för en stor oval sten. Denna egenskap är unik för kategorin. Krona F förekommer 1746 – 1749.		Krona F
Krona G Krona G har ett kors på en tvärbalk i toppen på kronan såsom på krona F. Kronan är lägre än F och har en liten rund sten i centrum på kronringen istället för en diamant. Krona G förekommer 1749-50		Krona G
Krona I (Stockholmskronan) Krona I har blommor på alla kronbågarna, men den har utsvängda kronbågar och en kronring som inte alls följer traditionen inom kategorin. Gravören Engel Hartman i Stockholm skapade verkligen en annorlunda krona.		Stockholmskronan

Monogram

Monogrammet består av två spegelvända F. Fyra olika (snarlika) monogram finns på Avestamynten. Stockholmsmyntets monogram 1737 har sin egen avvikande stil.

M1 - 1730 års		M2 - 1743 års		M3 - 1746 års		M4 - 1749 års
Stockholm 1737

Frånsidans kronor (Dalavapnets kronor)

Tre typer av frånsideskronor finns på Avestamynten. Frånsideskronan på Stockholmsmyntet är mycket avvikande.

F1 1730 - 44

F2 1743 - 49

F3 1749 - 50

Sveakronor

Sex olika sveakronor finns på Avestamynten. Stockholmsmyntet har sin egen avvikande stil. En av sveakronorna, typ S2½, är en hybrid. Den har S2:s kronring och S3:s kronblad, men kronbladen saknar de längre skaften som vi kan se på S3.

S1 1730 - 37		S2 1737 - 44		S2½ 1744
S3 1743 - 46		S4 1746 - 49		S5 1749 - 50

Pilfjädrar

För 1 öre SM 1730 – 1750 Avesta är det en vedertagen sanning att det finns tre typer av pilfjädrar. De tidiga pilfjädrarna anses finnas i två storlekar, men det är mycket svårt att särskilja dem. Jag nöjer mig därför med att konstatera att för Avesta-mynten finns tidiga och sena pilfjädrar. Stockholmspräglingen har dessutom sin egen stil även på denna detalj. Den tidiga pilfjädern har ett fyrkantigt utseende. Den sena pilfjädern har ett lite spetsigare utseende. Som framgår av vidstående bild finns det år 1749 både tidiga och sena pilfjädrar De tidiga pilfjädrarna kan i undantagsfall se lite spretiga ut. Se följande bilder.     Tidig pilfjäder, normal utseende Foto L Castenhag Tidig pilfjäder, spretigt utseende Foto Jan Holmberg

År 1749 finns både tidiga och sena pilfjädrar

Varianttabell  (förenklad)

År 1743 var tydligen ett händelserikt år. Det var också det året då produktionen av de dubbla slantarna kom igång i Avesta. År 1744 är ett ännu intressantare år. Produktionen var tämligen blygsam men antalet varianter är desto fler.

Produktionssiffrorna är hämtade ur Stiernstedts bok om Kopparmyntningen i Sverige, från år 1863, sid 358. Stiernstedt uttrycker produktionen i skeppund, och den har här omräknats till antal mynt.

Årtal	Antal	Skeppund [1]
1730	672.000
1731	1.574.400
1732	1.708.800
1733	576.000
1734	460.800
1735	1.824.000
1736	960.000
1737	1.132.800
1738	2.304.000
1739	1.507.200
1740	1.920.000
1741	1.920.000
1742	2.880.000
1743	1.065.600	333
1744	518.400	162
1745	1.513.600	473
1746	3.052.800	954
1747	4.297.600	1.343
1748	4.915.200	1.536
1749	3.337.600	1.043
1750	3.990.400	1.247

Myntort Stockholm

Årtal	Antal
1737	48.000

Uppskattning av upplagorna för åren 1743 - 1750

Upplagorna för åren 1743-50 finns inte angivna explicit för 1 öre SM. Endast den sammanlagda produktionen av ettöringar och tvåöringar redovisas av Stiernstedt. De upplagesiffror jag redovisar i tabellen är uppskattade under antagandet att det producerades lika många ettöringar som tvåöringar.

Se följande exempel som visar hur jag räknat fram antalet ettöringar med ledning av 1743 års produktionssiffror (med ledning av Stiernstedts uppgifter).

Utmyntningsgrund: 1 skeppund skulle resultera i 900 daler KM. 900 daler KM motsvarar 300 daler SM vilket motsvarar 9600 öre SM.

Om ett 1 skeppund (136 kg) skulle resultera i 9600 ettöringar, får ettöringarna vikten 14,167 g. Tvåöringarna får dubbla vikten.

År 1743 skulle 333 skeppund utmyntas i ettöringar och tvåöringar. Om allt detta blev ettöringar blev antalet mynt 3.196.800 st. Om allt blev tvåöringar blev antalet mynt 1.598.400 st. Om både ettöring och tvåöringar, lika antal, blir antalet ettöringar 1.065.600 st.

SMH [2] har helt andra upplagor för perioden 1743-1750. För år 1743 anges exempelvis 99.900 exemplar (summa ettöringar o tvåöringar). Hur man kommit fram till denna låga siffra är svårt att förstå.

När jag kontrollerat mina uppgifter mot Wallroth (Num. Med. XXII) som redovisar produktionen i daler KM (summa 1 ösm o 2 ösm), kommer jag fram till samma resultat som då jag använt Stiernstedts uppgifter, utom för år 1750 där en liten differens uppstår.

Förordningen från den 21 juli 1730

Förordningen omfattar bara tre sidor, och det nya myntet presenteras som "Tre Öres Koppar-slantar". Anledningen torde vara att man ville knyta an till de befintliga kopparmynten 1 öre KM. Av skissen av myntet kan vi se att valören uttrycks som 1. ÖR. S.M, dvs 1 öre silvermynt.

Ett mynt med årtal på bägge sidor (dubbelprägling)

Hur har detta präglingsmönster kunnat uppstå? Det ska vi försöka reda ut här.

Utgångsläge
Präglingsmönstren för bägge sidor är ifyllda för att förtydliga.

Myntet vänds
Myntet plockades upp ur släggverket, men istället för att kastas i lådan för färdigpräglade mynt, lades det tillbaka i släggverket, upp och ned och med 123 graders vridning.

Myntet präglas en andra gång

Slutresultat

Kommentarer
Präglingsmönstren från prägling 1 och 2 har jämförts och det har visat sig att de är identiska till storlek och utformning. Vi kan av det dra slutsatsen att samma stampar har används för bägge präglingarna. Prägling nr 2 har således genomförts utan större dröjsmål efter den första präglingen. Åtminstone har inte stamparna bytts ut mellan präglingarna.

Det skulle kunna ha varit så att det präglade myntet, istället för att kastas i lådan för färdiga präglingar, lades tillbaka i släggverket. Alternativt hamnade det i lådan för myntämnen.

Det ser ut som om valörsidans prägling har bättre kvalité än monogramsidan. En förklaring till de skulle kunna vara att monogramsidans stamp var hårt sliten.

Myntet med årtal på bägge sidor har översiktligt beskrivits på Svenska Numismatiska Föreningens hemsida. https://numismatik.se/2artiklar/Dubbelpraglad-enkel-slant/E-slant.php

Sonesgården den 29 december 2023

Lennart Castenhag

Fotnoter

[1] Avser den sammanlagda produktionen av 1 öre SM och 2 öre SM enligt Stiernstedt.

[2] Den Svenska Mynthistorien, Frihetstiden, 2007.

Dokumenthistorik

2023-12-29	Ett mynt präglat 1731 med krona A2 har dykt upp, men det är en gammal sliten kronpuns från 1730 som har återanvänts för att skapa åtsidestampen.
2023-02-09	Kompletterat med innehållsförteckning. Kompletterat med 1 öre SM med årtal på bägge sidor. Ändrat font och färg på rubriker
2020-09-23	Bättre bild på sveakrona S2.
2017-12-25	Bättre bild myntfoto i varianttabell - krona A, två stenar.
2017-12-08	Bättre bild myntfoto i varianttabell - krona A, en sten.
2017-01-23	Lagt in bilder på tidig normal och tidig spretig pilfjäder.
2017-01-21	Visar nu skillnaden mellan kronorna A1 o A2.
2017-01-20	Lagt in förordningen från 21 juli 1730.
2017-01-18	Kopierat in KMK:s bild av exempelmyntet "Bred krona liten kronring".
2016-11-15	Kompletterat med 1 ÖSM 1730 med Den breda kronan med stor kronring.
2013-11-26	Kompletterat med Den breda kronan med stor kronring. Den andra breda kronan har döpts om till "Den breda kronan med liten kronring".
2013-10-02	Rad 8 i tabellen ändrad. Tidsintervallet är 1742-44 (ej 1743-44). Anledningen till förändringen är myntet 1 ösm 1742 id F633.
2013-04-16	Foto inlagt på mynt 1744 med sveakrona S2½ och med frånsidekrona F1
2012-11-16	Foto inlagt på mynt 1744 med sveakrona S2½ och med frånsidekrona F2
2012-11-11	En ytterligare sveakrona har tillkommit - S2½ Varianttabellen har kompletterats. Det blev därmed två nya varianter.
2012-11-10	Ändrat rariteten för krona A med två stenar till R Förtydligat att krona A med två stenar är aningen bredare och aningen högre än krona A med en sten. I övrigt är dessa kronor lika med samma proportioner.
2012-11-09	Lagt in bild på 1743 (CD-M1-S2-F2) id 2102 Lagt in bild på 1749 (G-M3-S4-F2) id 2103
2012-11-04	Publicering på Sonesgårdens hemsida för första gången