.
Gamla mynt
Uppdaterad 2007-11-12
Ämnen som intresserar oss
Övrigt
.
När vi säger att vi ska ”ge igen med samma mynt” eller ”ge tillbaka med samma mynt” menar vi vanligen någon slags vedergällning (öga för öga, tand för tand). Nu är det så att uttrycket har sina rötter i svenskt 1600-tal och har inte ett dugg med vedergällning att göra utan syftar på att göra rätt för sig när det gäller att betala sina skulder.
På 1600- och 1700-talen hade vi ett synnerligen krångligt myntsystem i Sverige. Vi hade parallella valutor. Dels hade vi räkning i silvermynt och dels räknade vi i kopparmynt, men kopparmynten kunde antingen gälla för silvermynträkning (stora kopparmynt) eller kopparmynträkning (små kopparmynt). Under den här tiden fanns det också papperspengar och för att göra det extra krångligt fluktuerade den inbördes relationen mellan dessa valutor. Ett lån som man tagit i en viss valuta skulle därför betalas tillbaka i samma valuta. Här har vi grunden till uttrycket ”ge igen med samma mynt”.
Idag kan vi tycka att det måste ha varit mycket svårt att kunna sköta sina affärer på 1600- och 1700-talen men antagligen hade det utvecklats praxis så att en viss sorts varor handlades med t ex öre silvermynt i koppar och andra varor handlades med öre kopparmynt i koppar.
Släktforskare som vill skaffa sig en uppfattning om sina förfäders ekonomi har det bekymmersamt eftersom det i räkenskaperna inte alltid anges vilket myntslag som gällt. Genom att anta att det går 3 öre kopparmynt på 1 öre silvermynt i koppar går det ibland att med någon slags rimlighets-bedömning avgöra vilket myntslag som har avsetts.
När vi idag studerar mynt som är 300-400 år gamla är det i vissa fall så att myntens metallvärde i grova drag ger en fingervisning om myntens värde som betalningsmedel. Det är ingen slump att det är så. Ända sedan vikingatiden har detta varit praxis med vissa undantag. Vikingarna hade ju inga egna mynt. Silvermynt från södra Europa fick duga, och det var mängden silver som bestämde värdet. Efter medeltidens slut visade det sig vara svårt att hålla på den principen. Extra svårt blev det när mynt började präglas i koppar i Sverige på 1600-talet.
 |
 |
 |
|
|
|
Här ser vi att det råder en viktrelation 1:3 mellan kopparmynten vilket speglar den faktiska värderelationen dem emellan såsom det fastställdes på 1660-talet.
Kopparpriserna under 1600- och 1700-talen fluktuerade kraftigt. Vissa tider var världsmarknadspriserna på koppar så höga att kopparmynt exporterades som metallskrot med god förtjänst. Under andra tider var det tvärtom, dvs metallvärdet i myntet nådde inte upp till myntets värde vilket kan åskådliggöras med exemplet ovan.3
Att silvermynt på den här tiden inte var av rent silver var en uppfinning av Gustav Vasa. Hur det kommer sig att vi i Sverige från 1600-talet har både silvermynt och kopparmynt är dock en annan historia.
Som vi kan se av exemplet går det inte att exakt avgöra värderelationen mellan silvermynt och kopparmynt utifrån metallvärdet. Det beror på att Sverige vid den här tiden hade både silvermyntfot och kopparmyntfot. Inte undra på att man skulle ”ge igen med samma mynt”.
Sonesgården den 12 november 2007
Lennart Castenhag
___________________________
Fotnoter
1.
Det var inte rent silver, endast 20%. Resten var koppar. Det var inte bara av snålhet som man
gjorde så. Mynten motstod på så sätt slitage bättre.
2.
Det gjordes inga 1öre kopparmynt år 1737, därför har myntet från 1725 tagits med i exemplet.
3.
Enligt Tingström var 1 skeppund (136 kg) raffinerad koppar värd 100 daler silvermynt
på 1720-talet. Om vi räknar med att 1 daler silvermynt motsvarar 32 öre silvermynt,
får vi 42 gram koppar för 1 öre silvermynt. Vid tillverkning av mynt hade man sedan
tillverkningskostnader, avgifter och tullar (inom Sverige). Det är därför kanske rimligt
att 1 öre silvermynt har vikten 14 gram.
