Skatten i garderoben

Myntauktioner på Internet är idag en väl etablerad företeelse. Av dessa auktioner är det en säljare som jag har ett särskilt minne av. Vecka efter vecka kom en laddning mynt ut till försäljning, och det kunde vara allt från Johan III:s tvåöringar i silver till Oscar II:s tvåkronor. Slutpriserna var ibland blygsamma men ibland sköt de i höjden och då hängde jag inte med i budstriden.

Så en dag kom det inga mer auktioner från denne säljare. Jag kunde inte låta bli att undra om något allvarligt hänt så jag skickade ett mejl för att höra mig för. Som svar fick jag en utförligt berättelse som här återges något förkortad.

                                                                                        *   *   *

Ett arv efter en släkting hade skiftats för många år sedan och bland all bråte hade det funnits en väl förseglad flyttkartong. Den hade stuvats in i en garderob och sedan glömts bort.

En vinterdag var det någon i familjen som undrade om det inte var dags att slänga skräpet i garderoben och kartongen åkte fram. När den öppnades visade den sig innehålla en stor mängd plastpåsar som vid närmare granskning tycktes innehålla något som liknade gamla mynt bland en massa skräp.

Aldrig hade man väl sett på maken! Personerna runt kartongen kände försiktigt på en av plastpåsarna och öppnade den. Ut kom några mynt som för länge sedan varit blanka samt några nästan helt svarta mynt som såg uråldriga ut. På några gick det att tyda årtalet, men på de flesta gick det över huvud taget inte att förstå vad det stod på dem.

En god vän med lite kunskap om gamla mynt tillkallades. Han vred och vände på mynten och sorterade upp dem i högar. I två hela dagar höll han på. På den tredje dagen sa han:

- Jaha, här har ni allt en riktig skatt - en riktigt värdefull skatt. Här finns mynt från romartiden och ända fram till slutet av 1800-talet!

När den översvallande glädjen lagt sig kom frågorna. Vad gör man med en myntskatt? Hur mycket kunde den vara värd? Skulle den behållas eller skulle den säljas?

Efter flera dagars resonerande fram och tillbaka kom man fram till att det bästa vore att sälja mynten - styckevis på auktion. De äldsta mynten, de från romartiden, skulle behållas. Av de övriga mynten skulle man behålla ett eller ett par mynt i god kvalitet från varje regent. Resten skulle säljas.

Så kom det sig att den ärvda myntskatten kom ut portionsvis på Internetauktioner - vecka efter vecka. De mynt som familjen behöll inspirerade till studier av både svensk och internationell kulturhistoria samt ekonomisk historia.

Om det är någon som undrar vad familjen gjorde med alla pengarna som myntförsäljningen inbringade kan jag berätta att de kunde förverkliga en dröm som de närt sedan länge - att besöka historiska platser runt om i världen.

Sonesgården den 7 januari 2011

Lennart Castenhag