Livet på landet

I år har vi hunden Winston till låns igen under sommaren. Winston stortrivs med att vara gårdskarl på Sonesgården och han bevakar noga att allt går rätt till. Hans favoritplats är verandan och från den har han fin utsikt över gården och landsvägen i fjärran. En eventuell besökare skulle aldrig kunna komma in på gården utan Winstons vetskap.

Labradoren Melanie och blandrashunden Windston. Flickan på bilden är Nathalie - vårt barnbarn.

Under några dagar bor även labradoren Melanie hos oss. Winston är hennes stora kärlek eftersom hon har känt honom sedan hon var valp för sju år sedan. Winston är nästan tio år. Från början var han en utpräglad stadsgrabb som skällde på allt som rörde sig. Men under de år han har varit på Sonesgården har han undan för undan lärt sig hur man uppför sig på landet. Det är främst Melanie som lärt Winston. Hon är ju ”tjejen från landet” och är uppväxt med får. När Winston närmar sig fårhagen iakttar fåren honom med stor respekt. De har inte glömt att han en gång i tiden gjorde utfall mot fårstängslet och skällde på dem.

Melanie och Nathalie på gårdstunet efter kvällspromenaden.

Nathalie är hos oss igen några dagar. Hundarna lyssnar förstrött till hennes eviga pladder - hon kan inte vara tyst en minut. Det är inte lätt för hundarna att sortera ut vad som är kommandon från henne och vad som bara är babbel. Även Nathalie har mycket att lära hur man umgås med djur – åtminstone när det gäller att kommunicera med dem.

Varje dag tar vi långa promenader med hundarna i skogen. Det är högtidsstunder för dem. Stigarna som löper kors och tvärs genom skogen är utmärkta för hundpromenader. I våras visade Nathalie en aning rädsla för att gå in i skogen. Hon var väl änglig över att villa bort sig, men idag känner hon stigarna nästa lika väl som hundarna.

Blåbären är mogna nu och ibland tar vi med oss en korg på promenaderna för att plocka lite bär. Hundarna har lärt sig att uppskatta de blåa bären så de tycker inte alls att det är långtråkigt när vi stannar upp ett slag. Ibland händer det att en hundnos dyker upp och snor åt sig alla bären i ett nafs från den tuva jag just håller på att vittja. Men var gör det? Blåbärsriset breder ut sig som en grönblå fäll mellan tallarna – till synes oändlig.

Så här i slutet av juli börjar det bli mörkt om nätterna. Jag har inget emot det eftersom det förhoppningsvis ger lite mer nattsömn. Men samtidigt påminns jag om att det fortfarande är många projekt på projektlistan på kylskåpsdörren – projekt som måste hinna bli färdiga innan hösten.

Fårhuset har tömts på dess ”ströbädd” idag. Det kändes som om jag skyfflat flera ton av tillstampad fårskit. En stank letar sig in genom ett öppet fönster från den gödselstack jag gjort öster om gårdstunet. Den stanken kommer att bestå några dagar och kanske känns den besvärande för eventuellt besökande storstadsbor.

Förr när det kommit ”finfrämmande” strax efter fårhusrengöring har jag fått kommentaren: ”Jaha – livet på landet – frisk luft?”