Herulerna –
    ett gåtfullt folk
        från våra breddgrader?

Det har framförts teorier om att herulerna var ett folk från södra eller sydvästra Skandinaviska halvön. Det har också framförts teorier om att herulerna skapade ett rike i Centraleuropa under folkvandringstiden. Huruvida vi kan lita på dessa uppgifter är högst osäkert. Vi vet inte ens var i Skandinavien som detta folk hade sitt ursprungsområde.

På 200-talet, när soldatkejsarna avlöste varandra i raskt tempo i det romerska imperiet, fanns i södra delen av Skandinaviska halvön flera folkstammar som vi inte vet så mycket om. Den järnålders by som exempelvis grundades i Uppåkra under romartiden (ca 100 år före vår tidräknings början), var bebodd fram till år 990 då staden Lund grundades, men byns namn är ännu okänt. På östra Själland fanns hövdingadömet Himlingøje på 200-talet. Arkeologerna har där gjort rikliga fynd av föremål. I Tissø på västra Själland fanns en viktig handelsplats strax före och under vikingatiden.

Generellt kan sägas att människorna i södra Skandinavien hade regelbundna kontakter med medelhavsländerna. Det förekom både handelsutbyten och bildningsresor.

Himlingøje och byn i Uppåkra etablerades för cirka två tusen år sedan. Tissø
var både ett kultcentrum och en handelsplats strax före och under vikingatiden.

Herulerna anses ha levt i södra delen av Skandinaviska halvön, men de arkeologiska spåren av detta folk är ytterst sparsamt. Arkeologerna anser att det har förekommit sammanstötningar mellan danerna på Själland och herulerna på fastlandet.

En runsten, Stentoftastenen, upptäcktes år 1823 på Listerlandet (Gammalstorps socken). Den är ristad med den urnordiska futharkens runor och den kan dateras till 500-700-tal. Olika försök att tyda stenens inskription har gjorts under årens lopp. Den senaste tolkningen av stenens runor gjordes av Lillemor Santesson[1] år 1989. Följande passus anses syfta på ett offer.

Hapuwulfr kan på nusvenska översättas till Hariwulf eller Härjolf. Det har framförts gissningar om att Hariwulf/Härjolf skulle ha varit av herulsk härkomst, men som sagt, det är en gissning.

Stentoftastenen DR 357 är idag uppställd i vapenhuset i Sölvesborgs kyrka.

Herulerna nämns sporadisk i skrift av den grekiske författaren Prokopios från Caesarea vid mitten av 500-talet. Han nämner att langobarderna besegrade dem varefter de delade upp sig i grupper. En grupp skall ha sökt sig till norra Balkan, en annan grupp vandrade norrut genom danernas land och bosatte sig i Thule (grekernas namn på Skandinaviska halvön). Exakt var i Thule som herulerna bosatte sig omnämner inte Prokopios.

Jordanes, en skribent i medelhavsområdet, nämner i mitten av 500-talet att herulerna fördrevs från sina områden av danerna. Man gissar på att ”herulernas områden” låg på fastlandet, möjligen i dagens Halland, Skåne eller Blekinge.

Europakarta enligt Eratosthenes ca år 200 f.v.t. Observera Thule (Skandinavien), en liten ö längst upp i norr.

Romarnas samlingsnamn för de folk som bodde norr om det romerska rikets gräns var germaner. Människorna med detta epitet var inte en homogen grupp med gemensam bakgrund, och de kallade sig inte själva för germaner.

Enligt den grekiska geografen Hecataeus av Miletos år 517 f.v.t. var keltoi ett folk som bodde nära Marseille. Den grekiska historikern Herodotos refererade till kelterna på 400-talet f.v.t. som ett folk som bodde nära Donaus källor i centrala Europa. Idag vet vi att kelter inte var en människogrupp såsom det berättas om dem – snarare en kulturyttring[2].

* * *

I Populär Historia nr 2/1995 framförs teorin om att herul skulle vara benämningen på en person med hög ställning inom en stam (befälsperson), och benämningen skulle ha varit i bruk under romartiden och folkvandringstiden. Herul skulle kunna vara besläktat med de medeltida benämningarna jarl och earl.

Lars Hermodsson (prof emeritus i tyska språket) skrev en lång artikel i Populär Historia den 14 mars 2001 om herulerna. Artikeln kan läsas via följande länk:
https://popularhistoria.se/samhalle/herulerna-vittfarna-vildar-med-nordiskt-ursprung

Fotnoter

[1]  En blekingsk blotinskrift, Fornvännen 221-229, Lillemor Santessson,
Lunds universitet, Institutionen för nordiska språk.
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/2624/1989_221.pdf?sequence=1&isAllowed=y

[2]  För den som vill läsa mer om kelterna, se följande länk:
https://numismatik.se/2artiklar/Keltisk-kultur-oversikt/Kelt-start.php

Sonesgården den 15 oktober 2020

Lennart Castenhag