.

   Hem  

  Arkiv

  Gårdsbutiken

  Nyinlagda artiklar

  Kontakt / om oss

  Ämnen som intresserar oss


Uppsälje by
Gamla mått
Gamla prylar
Gamla mynt
Gamla böcker
Kultur- o idehistoria
Konsthantverk
Ved och sånt

  Övrigt


Gårdens historia
Bäversjön

Uppdaterad 2021-02-04

.

Hur kristendomen
        fick  fäste i det
                anglosaxiska England

Det framförs ibland uttalanden om att romarna, under sin närvaro i Britannien, skulle ha gett upphov till kristendomen i England. Detta kan ifrågasättas. Det var på Irland som kristendomen först fick fäste, och romarna hade inte invaderat Irland.

Under romersk tid anses en biskop vid namn Eborius ha installerats i Eboracum (dagens York), men det är osäkert om denne biskop fick något större inflytande på urbefolkningens religiösa uppfattning. Efter år 410, då romarna hade lämnat England, var det i stort sett hedendom som gällde, och det blev ingen större skillnad när angler, saxare och jutar flyttade in, snarare tvärtom. En och annan kristen trängdes nog undan till de västra utmarkerna.

År 431 installerades biskop Palladius[1] (död c.460) i mellersta Irland för att ta hand om en grupp kristna. I den norra delen av Irland hade en man vid namn Patrick tagit på sig uppdraget att sprida det kristna budskapet. Möjligen lånades element ur den druidiska religionen. Det finns inget som styrker att dessa herrar skulle ha haft något samröre med varandra. Efter det att Patrick gått ur tiden i slutet av 400-talet helgonförklarades han som St Patrick. Utmärkande för den kristna läran på Irland var "andligt lidande och ett asketiskt levnadssätt". Man brukar kalla denna inriktning keltisk kristendom.

Under 500-talet koloniserade en grupp skottar från nordöstra Irland[2] den sydvästra delen av pikternas land och gav upphov till kungariket Dal Riada. Med tiden kom detta kungarike att få ökat inflytande bland pikterna och namnet på deras land ändrades till Skottland. I Dal Riada liksom i grannriket Strathclyde hade keltisk kristendom fått fäste. När klostret Lindisfarne i det anglosaxiska England grundades omkring år 635 anslöt man sig till den keltiskt kristna traditionen.


Skottland, Irland och England på 600-talet.

Kung Æthelberht av Kent tog den merovingiska prinsessan Bertha till gemål omkring år 600. Hon hade vuxit upp i en tradition av "disciplinerad gudsdyrkan inspirerad av den romerska arméns organisation"[3], och vi känner denna inriktning som katolsk kristendom. Med sig till Kent hade hon en präst och han uppförde en kyrka i Canterbury. Händelsen nådde påven i Rom som tyckte sig se att möjligheter hade öppnats för honom i den norra utkanten av den kända världen. Han skickade därför några missionärer till Canterbury. En av dem var Paulinus (d.644) och han installerades som biskop i Eboracum (York)[4]. Därmed hade två falanger av kristendomen etablerats i det anglosaxiska England, den keltiska och den katolska – de asketiska mystikerna mot Guds armé.

Keltisk kontra katolsk kristendom

Kung Oswiu av Northumbria (reg. 642-670) bekände sig till den keltiskt kristna läran som predikades i Lindisfarne. Hans hustru Eanflaed bekände sig till den katolska läran som predikades i York. Därmed hade de två konkurrerande falangerna av kristendomen fått fäste inom kungafamiljen.

Påsken, den kristna lärans viktigaste högtid, inföll på ett visst datum enligt keltisk kristendom och på ett annat datum enligt katolsk kristendom. Den ena falangen måste således vara kättersk!

Under synoden i Whitby år 663 skulle frågan få sin lösning. Den keltiska falangen representerades av abbot Colman från Lindisfarne och den katolska falangen representerades av Wilfrid från Canterbury. Efter en segsliten debatt segrade den katolska falangen. Colman avgick som abbot för Lindisfarne och ersattes av Cuthbert. Lindisfarne hade således fått katolsk inriktning enligt Benediktinregeln. Den katolska läran skulle sedan vara den dominerande läran i England under hela medeltiden.

- - -

Utfallet i Whitby gjorde att karriären för Wilfrid tog fart. Han utnämndes till biskop i Eboracum (York). Wildfrid härstammade från en northumbrisk adelsfamilj, och han hade under sin uppväxt fått smak för det extravaganta. I Hexham lät han uppföra en basilika[5] av aldrig tidigare skådat slag i England. Det skulle visa sig att den arkitektur som Wilfrid hade introducerat skulle komma att influera kyrkobyggandet i England under lång tid framöver. Men Wilfrids förkärlek för lyx och flärd blev hans fall. Han avsattes från sin tjänst år 678.

Upptäckten av en handskrift i Cuthberts kista

Cuthbert avled år 687 och det berättas att den lokala kristna församlingen i norra England flyttade runt med Cuthberts kista för att undkomma skandinavernas härjningar. År 1104 begravdes slutligen Cuthbert i Durham, men innan dess öppnades kistan och man fann en bok som kom att kallas St Cuthberts Gospel. Boken bytte sedan ägare i omgångar och såldes slutligen år 2012 för motsvarande 97 miljoner kronor. Den nye ägaren var en sammanslutning av British Library, Durham University och Durham Cathedral.

St Cuthberts Gospel är från omkring år 720 och har således tillkommit efter Cuthberts död. Det anses att St Cuthberts Gospel är Europas äldsta intakta bevarade bok. Den består av 94 pergamentblad med Johannesevangeliet på latin. Pärmarna är av läder och de måste, på grund av sin beskaffenhet, vara åtskilligt yngre än boken i övrigt.

I samband med att boken såldes 2012 kunde man i Svenska Dagbladet läsa en artikel med rubriken Vikingaräd räddade Europas äldsta bok. Det man syftade på var att boken skulle ha fallit i glömska (och kanske rentav skulle ha försvunnit) om inte den lokala kristna församlingen hade flyttat runt med Cuthberts kista för att undkomma skandinavernas härjningar.

Vi kan fråga oss om artikelredaktören lät fantasin dra iväg med sig? Skulle härjande skandinaver verkligen ha brytt sig om denna, i deras ögon, oansenliga bok? Vi kan däremot hålla med om att det var viktigt att kistan var intakt när den öppnandes i Durham år 1104 och att den överlämnades av människor som kunde styrka kistans bakgrund, samt att den kom i händerna på utbildad personal som förstod värdet av vad de fann. Om kistan hade begravts under enklare omständigheter är det stor risk för att utgången hade blivit en annan.


St Cuthberts Gospel.         Foto: The British Library.




Skandinavernas attacker mot klostret Iona

Klostret Iona grundades år 563 av kungasonen Columba från nordligaste Irland. Syftet var att sprida det kristna budskapet bland pikterna. Han grundade även andra kloster, men Iona blev centralpunkten i denna rörelse. År 679 hette Ionas abbot Adomnan. Han är känd som författaren till Lex Innocentium, en lagsamling som skyddade kvinnor, barn och präster, dvs den del av befolkningen som inte deltog i krigsaktiviteter.

År 795 utsattes Iona för en vikingaattack, och bytet blev silverföremål (silver var eftertraktat av skandinaverna vid denna tid). Klostret utsattes för en andra vikingaattack år 802.

År 806 utsattes Iona för en tredje vikingaattack, och den blev synnerligen brutal. Flera munkar dödades och de som överlevde insåg att något radikalt måste göras. De flyttade till centrala Irland och uppförde där systerklostret Kells som invigdes år 814. Det enastående bokverket Book of Kells med mycket vackra illuminationer skapades i Kells, men bokverket kan ha fått sin slutgiltiga utformning i Iona (som hade återuppbyggts).


Utvalda delar av Book of Kells i faksimilutgåva från 1996.
Foto av författaren

År 825 attackerades Iona en fjärde gång − brutalare än någonsin. Efter plundring brändes klostret ned och flera munkar brändes inne. De överlevande munkarna var djupt skakade och övergav Iona på obestämd tid. Klostret Kells fick tills vidare överta centralrollen i Columbas klosterimperium. Men Ionas historia slutar inte där. Dess fortsatta öden får berättas i ett annat sammanhang.

The Book of Kells anses vara mästerverket bland de keltiska handskrifterna. Boken har 680 sidor och den innehåller de fyra evangelierna på latin. Idag finns The Book of Kells i Trinity College i Dublin.

Fotnoter

[1] Palladius skickades till Irland på uppdrag av påven Celestine I (d. 432).

[2] Observera att de ursprungliga skottarna kom från Irland, och de koloniserade den sydvästra delen av pikternas land, som senare kom att kallas Skottland.

[3] I likhet med den romerska armens organisation var en dekanus i ett kloster överordnad tio munkar.

[4] Troligen omkring år 625.

[5] En basilika är en kyrkobyggnad bestående av ett högt mittskepp och två lägre sidoskepp.


Dokumenthistorik

2021-02-04 Dokumentet skapat



Sonesgården den 4 februari 2021

Lennart Castenhag