Kung Offa av Mercia gick ur tiden år 796 vilket markerade inledningen på en omvälvande epok i det anglosaxiska England. Flera av de småriken som hade tvingats till underkastelse av Offa gjorde sig nu fria. En kamp uppstod mellan dem om vem skulle lyckas lägga under sig merparten av det engelska territoriet. I denna röra dök en ny maktspelare upp – skandinaverna[1]. De landsteg i England år 865 och deras intention var solklar. England skulle bli en skandinavisk koloni.

York, East Anglia och östra Mercia faller

Den stora "hedniska armén" landsteg således i East Anglia år 865 och krävde tribut av kung Edmund. Därefter marscherade skandinaverna norrut och intog York. Efter att ha intagit Nottingham marscherade de söderut för att lägga under sig East Anglia. När kung Edmund satte sig till motvärn år 869/870 dödades han.

Efter vinterkvarter i Torksey tog sig skandinaverna till Repton år 874. De avsatte kung Burgred av Mercia och ersatte honom med Ceolwulf II som sin marionett. Östra Mercia annekterades år 877 och därmed hade en stor del av mellersta England inklusive York med omnejd hamnat i skandinavernas händer.

Endast västra Mercia och Wessex återstod att erövra för skandinaverna år 877.

Skandinaverna stöter på motstånd

För skandinaverna såg situationen verkligen ljus ut. Det som återstod var Wessex. Där satt Alfred den store vid makten. Han var det sista stora hindret för planens förverkligande, med det skulle dock visa sig att skandinavernas vidare framgångar inte var givna. Alfreds motdrag var att annektera västra Mercia år 877 samt locka över Ceolwulf II på sin sida för att styra över området. I slaget vid Edington år 878 vann Alfred en förkrossande seger över skandinaverna och befälhavaren Guthrum togs till fånga.

Västra Mercia, som Alfred hade annekterat år 877, gjordes till en integrerad del av Wessex år 879. Ceolwulf II avsattes och som "provinsguvernör" i västra Mercia installerades en merciansk ealdorman vid namn Æthelred[2]. Denne befäste alliansen med Alfred genom att ta hans dotter Æthelflæd till hustru omkring år 886. London hade varit i skandinavernas händer under flera år, men år 886 ockuperade Alfred staden och överlämnade den till Æthelred.

Prinsessan Æthelflæd

Trots motgångarna gav skandinaverna inte upp. De genomförde upprepade attacker under 890-talet mot Wessex, men Æthelflæds bror Edward och "provinsguvernören" Æthelred var framgångsrika i att slå tillbaka attackerna. Det skulle dock visa sig att Æthelred var till åren kommen och hans hälsa började vackla. Æthelflæd fick därmed ta på sig ett allt större ansvar för provinsen. Bland annat undertecknade hon flera kungabrev (charters).

Edward ingick äktenskap med Ecgwynn år 893 och året efter föddes sonen Æthelstan, men Ecgwynn avled år 899 och Edward gifte om sig. Det äktenskapet annullerades och ett nytt äktenskap ingicks. Under denna något röriga familjesituation erbjöd sig Æthelflæd att ta hand om den unge brorsonen Æthelstan och låta honom växa upp hos sig i Tamworth där hon hade inrättat sitt residens. Æthelstan fick på så vis en god uppfostran och en god start i livet. Han skulle senare bli hela Englands kung.

Æthelflæd och brorsonen Æthelstan omkring år 913.     foto BBC[3]

Fältslaget vid Tettenhall år 910

År 910 drog de skandinaviska bröderna Eowils, Halfdan och Ingvar samman en stor grupp krigsdugliga män i York och förde dem ombord på några skepp som låg och väntade i hamnen. Seglatsen gick söderut och runt England fram till inloppet av floden Severn som de följde norrut. Gruppen hade nu tagit sig djupt in i fiendeland, dvs de centrala delarna av västra Mercia. Östra Mercia däremot, hade de erövrat för många år sedan, närmare bestämt år 877. Strax söder om Bridgnorth drog de upp skeppen på stranden och begav sig på vandring i östlig riktning mot Tamworth.

Nu kan vi fråga oss varför de gjorde sig ett sådant besvär med att segla runt hela England och sedan vandra till fots från Severn österut? Jo, svaret är att de följde en noga utarbetad plan. Det hade visserligen varit enklare att segla söderut på floden Trent för att gå till anfall mot Tamworth norrifrån, men en sådan manöver hade antagligen inte kunnat genomföras utan att bli upptäckt långt i förväg. Ett överraskningsanfall västerifrån borde ha goda utsikter att lyckas, ansåg man.

Men den noga förberedda planen gick om intet. Någon upptäckte de skandinaviska krigsmännens rörelse österut och skyndade till Tamworth för att förvarna om det stundande anfallet. Den mercianska-wessexska armén sattes på fötter och gick fienden till mötes. I Tettenhall/Wednesfield, den 5 augusti 910, stötte skandinaverna samman med den merciansk-wessexska armén. Fältslaget blev en stor seger för Æthelflæd och Edward som krossade den skandinaviska fiendestyrkan och dödade deras härförare Eowils, Halfdan och Ingvar[4].

Slaget vid Tettenhall/Wednesfield år 910 satt spår i politiken för både anglosaxare och skandinaver. Efter slaget förlorade skandinaverna East Anglia till anglosaxarna.
För skandinaverna återstod nu endast Northumbria och östra Mercia.

Hur livet i York påverkades av nederlaget vid Tettenhall

Om vi studerar släktträdet för de skandinaviska kungarna i York i slutet 800-talet och början av 900-talet, kan vi se tydliga tecken på att 910 års fältslag i Tettenhall påverkade livet för skandinaverna i York dramatiskt. Under åren 910-918 är det nämligen interregnum för de skandinaviska härskarna i York. De anglosaxiska kungarna i norra Northumbria tog tillfället i akt och grep makten i York, men år 918 körde Ragnald I ut den anglosaxiske kungen Ealdred och grep makten i staden.

Händelsutvecklingen för Æthelflæd och Edward

Vägen låg nu öppen för Æthelflæd och Edward att återta East Anglia som hade erövrats av skandinaverna år 899 i samband med att Alfred den store gick ur tiden och efterträddes av Edward I.

The Lady of the Mercians

År 911 dog "provinsguvernören" Æthelred vilket innebar att Æthelflæd ensam fick ansvaret för provinsen. Hon hade nu försatts i en alldeles exceptionell situation, och hon kom att kallas Lady of the Mercians. Aldrig tidigare hade en kvinna haft en så framträdande roll i det anglosaxiska England.

År 917 intog Æthelflæds styrkor staden Derby, vilket hade stor symbolisk innebörd. Händelsen var också en tydlig kraftdemonstration. År 918 följde ytterligare militär framgång då staden Leicester intogs utan strid. I York hade de skandinaviska ledarna fått upp ögonen för den kraftfulla kvinnan i Mercia. Kanske befarade skandinaverna i York att de snart skulle utsättas för belägring. De erbjöd i alla fall Æthelflæd sin lojalitet, men hon avled hastigt den 12 juni 918, ännu inte fyllda femtio år.

Æthelstan tar kontrollen över England

Edward stod nu som ensam regent för Wessex, västra Mercia och East Anglia. Under hösten erövrade han östra Mercia vilket innebar att hela det forna Mercia integrerades med Wessex. Edward gick ur tiden år 924 och efterträddes av sonen Æthelstan. Denne blev hela Englands regent efter att ha erövrat York, skandinavernas sista fäste, år 927.

Æthelstan var kung av det förenade England från år 927 till sin död år 939.

Fotnoter

[1] I den här berättelsen används genomgåend begrepp ”skandinaver” istället för vikingar. Anledningen är att begreppet viking har begränsad betydelse, dvs alla skandinaver var inte vikingar.

[2] En eoldorman kunde vara en medlem av den kungliga familjen i det medeltida England. Ealdorman kunde också vara en prestigefull utnämning med stor makt över ett geografiskt område. En eoldorman kunde också vara ordförande för en domstol. Det svenska begreppet ålderman faller tillbaka på det engelska ealdorman, men har lite annan betydelse. Under 1000-talet kom titeln eorl, (senare earl) att ersätta ealdorman.

[3] Statyn restes i Tamworth år 1913 till minne av Æthelflæd som tusen år tidigare tog sin brorson under sitt beskydd. Bilden publicerades på BBC:s Internetsida HISTORY EXTRA 2020-04-22.

[4] Clare Downham. Vikings in England to A.D. 1016.

Grafik av författaren

Dokumenthistorik

2022-01-25	Kompletterat med fältslaget i Tettenhall år 910
2022-01-20	Dokumentet skapat

Sonesgården den 25 januari 2022

Lennart Castenhag