Dalmåleriets klassiska period infaller under åren 1770-1870 och det är under den perioden som exempelvis konstnärerna Winter Carl Hansson, Kers Erik Jönsson och Hjelt Per Persson verkar.

I början av 1770-talet var det missväxt och hungersnöd i Dalarna och på de små jordbruken hade man det svårt. Så här säger Maria Björkroth:

Landskapets befolkning ökade under hela 1700-talet. Missväxt ledde till upprepade nödår på 1730- och 1740-talen. Nödåren, som upprepades på 1770-talet, gjorde att folk i massor drog ut på herrarbete[i] och hela bygder var på väg att bli öde. En aning om katastrofens omfattning får man om man betänker att i t ex Äppelbo socken dog nästan femton procent av befolkningen 1772-1773.

Mot den bakgrunden utfärdade Gustav III en kungörelse 1773 i syfte att få ”menige man i Stora Kopparbergs hövdingadöme att vinnlägga sig om fler slags nyttiga näringar.” Kungörelsen var en direkt uppmaning till allmogen i Dalarna att utveckla olika slags slöjdhantverk som komplement till jord- och skogs­bruket. Detta är sannolikt anledningen till den specialisering på möbelmåleri (och möbelsnickeri) som skulle bli så typisk för denna landsända under 1700-talets senare del. Dekorationen av möbler utvidgades till dekoration av väggar och tak på större gårdar. Folkkonsten i Dalarna hade etablerat sig på allvar.

F.R. Arosenius säger så här om rättviksbönderna 1862:

Inspiration till väggmålningarna hämtade man bland annat ur Figurbibeln som kommit i nytryck 1777. Här lades grunden till att överst på målningen beskriva vad motivet föreställer – ty så gjorde man i Figurbibeln. Inspiration hämtades även ur välkända lokala sägner (t ex Gammelkullkvarnen, och Ålderstrappan) och Arndts postilla. Byggnaderna i Falun gav inspiration till hur riktigt fina byggnader skulle se ut – ståtligare byggnader än dessa hade få av dalmålarna sett.

Under 1800-talets andra hälft kan man skönja en avmattning i bruket att pryda väggarna med dalmålningar. Orsaken var att de tryckta tapeterna hade kommit på mode.

Artur Hazelius, den kände museimannen, företog en resa genom Dalarna 1872. Han fängslades i så hög grad av de miljöer han träffade på att de gav honom impulser att skapa både Skansen och Nordiska museet i Stockholm. De dalmål-ningar han införskaffade till Nordiska museet kallade han ”dalkarlsmålningar”.

Det första skriftliga belägget för begreppet ”dalkarlsmålningar” har vi från 1817 då finnmarksforskaren Carl Axel Gottlund gör noteringar under sin färd genom Rättviks finnmark.

Bland museifolk kom man senare att kalla folkkonsten i Dalarna för ”dalmål-ningar”. Första gången ordet finns belagt i skrift är 1873 när folklivsforskaren N.G. Djurklou ger ut Unnarsboarnes seder och lif. Tjugo år senare sprids uttrycket till en bredare publik genom veckobladet Ny illustrerad tidning.

Som tidigare sagts är det mycket vanligt att en dalmålning ofta har en text upptill som beskriver vad målningen föreställer (i enlighet med Figurbibeln). Ett annat kännetecken är ”rosen”, dvs den fantasiblomma som ofta dominerar målningen. Idag kallar vi denna blomma för kurbits och vi lekmän kallar idag hela genren för ”kurbitsmåleri”.

Sigurd Erixon sammanfattade dalmåleriet på 1930-talet med orden:

Djupare kunskaper om dalmåleriet får vi av Svante Svärdströms banbrytande arbete Dalmålningarna och deras förlagor från 1949. Där säger han angående rättviksmålarnas möbeldekoration:

Det idag stora standardverket om dalmåleriet är Dalarnas museums ”foliant” från 2006 med titeln Dalmåleri. Författare är Roland Andersson, Rune Bondjers, Johan Knutsson och Margareta Andersson.

I förordet ger oss författarna sin anspråkslösa syn på sitt omfattande arbete:

I det följande görs här ett försök att reda ut begreppet ”kurbits”.