Örtugen

Öre och örtug är gamla räknebegrepp från vikingatiden (1 öre = 3 örtugar). Som silvermynt präglades örtugen första gången omkring år 1370 under Albrekt av Mecklenburg. När så Gustav Vasas bestämde sig för att prägla både ettöringar och örtugar i silver fastställdes att 1 öre var lika med 2 örtugar. Sista året då örtugar slogs var 1591 (under Johan III).

Den örtug vi här ska stifta bekantskap med är präglad i Stockholm. Den saknar årtal, men genom att jämföra dess stil med andra mynt från den tiden anser man att den har slagits någon gång under åren 1535-40. Silverhalten är 313/1000, dvs myntet innehåller mer koppar än silver. Diametern är 19 mm och det aktuella exemplaret har en vikt av 1,070 gram. Om myntet höll rätt vikt då det var nytt skulle det väga 1,73 gram enligt myntförordningen från 1532.

Åtsida

Frånsida

På bilderna ovan visas åtsida och frånsida. Åtsidan är den sida där vi finner den helgonförklarade kungens namn "Sankt Erik" (men på latin) samt orden "REX" (kung) och "SVE" (Sverige).

Inom en pärlring på åtsidan finner vi tre kronor på en sköld och skölden ligger ovanpå ett litet kors.
Inom en pärlring på frånsidan finner vi ett uncialt E ovanpå ett litet kors.

Omskrifterna

Mellan de yttre och de inre pärlringarna finner vi omskrifterna i uncialskrift. Detta typsnitt kom till under andra halvan av 200-talet eftersom det lämpade sig bättre på pergament och papyrys än de stela latinska bokstäverna (som var avsedda att huggas i sten). Uncialen förekom på dokument fram till 1200-talet, men Gustav Vasa fattade tycke för typsnittet och det blev vanligt på hans örtugar. På så vis gjorde mynten ett ålderdomligt och vördnadsfullt intryck, vilket passade kungens syften.

Vissa av Gustav Vasas stampsnidare (gravörer) skapade sin egen variant av uncialskriften genom att bokstäverna C och E fick extra lodräta balkar på högerkanten. Förklaringen skulle kunna vara att varje bokstav skulle visa sin tydliga avgränsning. En annan egenhet är den grova tvärbalken på toppen av A. Kanske ville stampsnidaren tydligt markera skillnaden mellan A och V. Den ordinarie (tunna) tvärbalken på A finns kanske fortfarande kvar, men den är inte alltid så lätt att se.

Åtsidans omskrift.     SERICUS REX SVE

Frånsidans omskrift.     MONETA STOCHO

Observera H i Stocho. Av utrymmesskäl har stampsnidaren skapat ett hoptryckt h vilket gör att det ser ut som ett gement h. En annan egenhet är V istället för U i "SERICUS". Det var ju så romarna gjorde för att förenkla för sig när de högg in inskriptioner i sten, trots att både V och U fanns i det latinska alfabetet. Man kan undra över varför stampsnidaren överförde den romerska traditionen till sin uncialskrift.

En avslutande reflektion

Visst hade det varit trevligt om örtugen hade fått leva vidare efter 1591 (2 örtugar = 1 öre). Som det nu är känns det som om myntfloran utarmades när örtugen försvann. Myntet 1/2 öre präglades ju långt efter Johan III:s regering. Varför fick inte örtugen finnas istället för halvöringen? Fyrken (1/4 öre) fick ju fortleva - långt in i stormaktstiden.

När det gäller att fastställa åkerareal med avseende på dess avkastning för skattebetalning under medeltiden finner vi både begreppen "öresland" och "örtugland". Begreppet "fyrkland" har jag däremot aldrig stött på.

Kompletterande information

När man läser vad jag skrivit om uncialskriften får man uppfattningen att Gustav Vasa valde den för att knyta an till medeltiden. Detta är delvis sant, men det var faktiskt så att då örtugarna började produceras 1370 hade de precis den utformning som beskrivits ovan. Gustav ville således att hans örtug skulle likna de medeltida örtugarna. Om du vill läsa om örtugen från 1370, klicka   << här >>

Det här var ett av Gustavs finurliga konstgrepp. De äldre örtugarna innehöll avsevärt mer silver än de nya örtugarna, men de var värda lika mycket och gav på så vis ett silvertillskott till Gustavs skattkammare.

Foto: förf.

Referenser
Gustav Vasas Mynt, T G Appelgren, 1933
Svensk Numismatisk Uppslagsbok, Bertel Tingström, 1963
Myntningen i Sverige 995-1995 (Num.med.XL), SNF 1995

Sonesgården den 22 december 2012

Lennart Castenhag

Dokumenthistorik
2012-12-22   Kompletterat med ett tillägg om hänvisning till medeltidens örtugar
2012-12-16   En första utgåva