.

Kultur- o idehistoria

Uppdaterad 2012-07-09

   Hem  

  Arkiv

  Gårdsbutiken

  Nyinlagda artiklar

  Kontakt / om oss

  Ämnen som intresserar oss


Uppsälje by
Gamla mått
Gamla prylar
Gamla mynt
Gamla böcker
Kultur- o idehistoria
Konsthantverk
Ved och sånt

  Övrigt


Gårdens historia
Bäversjön

.

Gustav Vasas brev
      till dalfolket 1545

I brevet uppmanar kungen sina undersåtar i Dalarna att förvandla onyttig skogsmark till uppodlad åker och äng. Syftet med uppmaningen var sannolikt att öka mängden producerat spannmål i landskapet för att få ut större mängd kronotionde som behövdes för bergsbruket.

Wij Gustaff rnedh Gudz nåde, Swerigis Göthes och Wendes Konung tilbinde eder oss Elskelige wåre trogne Undersåter menige almoge som byggie och boo uti dalelagen, wår gunst och nåde tilförende Eder förtenker wäl trogne Undersåter huru wij ofte uti egen kong person hafwe eder förmanet och med andre wåre gode men och nådige skrifwelser förmane lathitt som och uti lijke motte medh flere wåre undersåter flerestedz skett är, att man sigh skulle beflite och winleggie til att optage och bruke Jorden, bortthugge then onyttige skog, göre åker och rödie änger, som ther til mångestedz god legenhett och tilfelle finnes, ther utaf man yttermere bröd föde och bärning hafwe motte och besynnerligen efter folkett (:Gud tess lof:) ther oppe hoss eder förmeres och tilwexer så att jorden och sammeledes motte och i then steden optages och bruket blifwe, ther utaf man föde och uppehälle haffwe kunde, Så förnimme wij att sådane wåre nådige och faderlige förmaninger under tijden blifwe föge achtade, och undersåterne nu intett thes mere sig ther utinnen beflite, utan liggie och trenge hwar annen 4 eller 6 par folk uti en gård, och när hwar någre fattige äre som wele optage ödemarker, och göre sig heman då drage Byegenderne ther stor affwund wedh och thett ingelunde wele tilstädie, utan tilegne sigh hele skogen och marken på någre miler omkring så att thett under theres hemen och byer lyde skal, endoch the thett ej bruke kunne, ther utav Rijkett blifwer förbättredt och undersåterne thesslikeste yttermere nytte och gagn hafwe kunde.
Så är thett och uti wår Swenske lagh forbuditt, att ingen må wåld hafwe, mere under sigh hägne, än han sielf förmå fijke och fare. Hwarföre synes oss sådant oskäligt ware och wele eder ännu här med alfwarligen sådane wrångwijse afstelle skole, och late andre fattige som slijke hemmen wele optage boo hoss eder, och bruke Jordenne ther utaf både i och the nytte och gagn hafwe kunde. Och när så sker hade man icke behof altijd lijte till andre, och besynnerligen til thenne Landzenden Upland, ther alle wele sökie til och blifwe undsatte utaf, som doch icke wäl möjeligitt wore wil (!) att i lengden ske kan, om man icke hwar uti sin stad wil hielpe til och mere optage och bruke jorden än skee pläger, och besynnerligen när sådane hårde och torre åhr komme som nu varidt hafwer. Så att tilbefruchtendes är att man på både sijder i så motte nödstelt blifwer. Så kunne icke heller wåre fattige Undersåter, uti för:de Landzänder bekomme folk til arbetes för en skälig lön om Sommeren ifrå eder och the andre Landzender som sådant öfwerflödigt tilfångx är, icke heller til wåre och Cronones bergxbrukninger som med rette ske borde. Endoch i utaf oss och them wele unsatte blifwe, när någon nöd opå går och omtrenger.
Derföre om thenne wår nådige förmaning intett hielpe kan, utan man så här efter som här til wil hägne under sigh och förmene andre att byggie och boo ther sådane lägenhett til ware kan, och i thesslikeste på edre sijder wele icke lathe eder til behagelighett befinne som sagt är, då blifwe wij förorsakede att göre ther någott annett til. Men hwar i dannemän såsom trogne undersåter lather eder tilbörlige och lydige befinne til then deel wij eder påbiudendes warde, så wele wij och ther emott igen wette eders bäste som wij thett och tilförende gärne giordt hafwe. Och efter wij utaff någre edre uttskickede som i til oss sendt hafwe förnummit att i ther uppe någon brist på Spannemål nu hafwe skole wele wij eder och gärne til undsättning komme och tijt up förskicke lathe någon sädh så myckitt oss mögeligitt wara vil til att umbäre, ändoch wij sielfwe en ganske hoop folk hafwe (:menige Swerigis Rijke til tröst beskyd och beskerm:) som wij föde och årligen underholle motte, ther til och en stor summa af nödenne wara will, så att wij nu icke myckett til att aflate hafwe. Så warde wij och sammeledes utaff andre Landzender som uti lijke motte nödstelte äre, med störste ödmiukt besökie them wij och tilhielp och undsättning komme motte, hwar the elliest ther utinnen icke någon stor nöd lijde skole.
*   *   *
Wijdere är eder wäl witterligitt trogne undersåter, huru wåre framlidne förfäder, och rijkzens härrer plägede thett med eder dannemän ther uppe uthi then Landzenden förhålle så att i nu som oftest för andre när någott fiendtligt opå kome plägede eder utan lön eller besoldning welwillige befinne lathe. Therföre och i then steden ringe Skatt utaf samme landzände uttgå plägede på thett i alstädz wederrede ware skulle, ehwad som påkomma kunde, så wette i sielfwe Käre Undersåter, att wij icke allenast hafwe eder lathett blifwe wed samme ringe skatt, och ther opå intett föröke lathitt, utän och iemwäl ther uttöfwer lathitt oss årligen en stor Summa bekoste som wij eder och the som uti wår tieniste opskrefne äre gifwe pläge, hwilken sigh widt öfwer then Skatt strecker som wij utaf samme landzände bekomme, och mest för then skuld att i eder thes flittigere och welwilligere skole befinne och bruke lathe til wårtt och menige rijkzens gagn och bäste när vij eder ther um tilsäijendis warde.
Och twifle wij för then skuld intet atti thett och rätzligen warde betenckiandes och sådane wår gunstige och faderlige mening som wij til eder altijd haft hafwe, til hiertett gå lathe, och eder emott oss lydachtige och wälwillige bruke och befinne som rätt rådige och trogne undersåter bör att göre, och för then skuld hafwe wij befalett thenne wår trooman och tienere Erich Håkansson, att han med eder på wåre wegne handle skal om någre flere dugelige karle som wij uthi wår Eed och tieniste gärne hafwe wele. Och är derföre til eder wår gunstige wilie och begären att i eder här utinnen lathe hörsamme och tilbörligen befinne och theris nampn opskrifwe, som til wår tienste kunne dugelige ware. Wij hafwe och befalett att the nu strax någre penninger på handen til näste löninge tijd bekomme skole, Ther them då yttermere skal gifwitt warde, hwad the kunne förtiene, och efter som hwar hafwer god wilie til. Til thet siste wele wij eder käre undersåther här med och så nådeligen hafwe förmanett, atti eder grannerligen wachte och tage til ware för alle falske ingifter och onde förrädelige stemplinger som eder af wåre och rijkzens fiender och owenner kunne blifwe föregifne med hwad sken eller sätt thett helst ske kunne, att i doch ther til ingen tro lofwe eller lijtt sättie wele, som eder på skade och förderf förföre motte, uthan heller såsom trogne och rättrådige undersåther, lathe eder emott oss bruke och förnimme och allestädz lydachtige efterfölie, hwad wij eder biude och befale, som rättrådige trogne undersåther plichtige och skyllige äre att göre.
Ther emott wele wij här efter altijd gärne sökie fordre och förrnere eders och menige Swerigis Rijkes gagn och beste, thett ytterste wij kunne och oss står tilgörendes, som wij thett och här til alstädes gärne giordt hafwe, och bewijse eder synnerlige gunst och nådt, ther till wij och benägne äre. Gud befalendis Datum etc.


Om källmaterialet

Texten är nr 604 i Diplomatarium Dalekarlicum, andra delen från 1844.

Följande förändring har gjorts av mig: där "v" står först i ett ord har det ersatts med ett "u". I viss mån har texten uppdelats i stycken för att den lättare ska gå att ta till sig. Ursprungstexten var endast uppdelad två långa stycken.

Texten i Diplomatarium Dalekarlicum är en avskrift från ett dokument i Riksarkivet i Stockholm. Detta dokument är sin tur en kopia av Riks-Registraturet för åren 1523-1525. Möjligen kan denna kopia vara skapad 1545. Man kan därför fråga sig om det ursprungliga brevet var daterat 1545.


Sonesgården den 9 juli 2012

Lennart Castenhag