Myntet från Neapel
Karl II var Neapels kung under åren 1303-1309. Han fann det nödvändigt att revidera myntpolitiken i riket och lät slå ett nytt mynt, "karlino". Benämningen skulle tydligt utvisa vem som varit idégivare till myntet. Folk tyckte det var mycket blommor på myntet så den allmänna benämningen blev istället "gigliato", av giglio som betyder lilja.
Karl II efträddes av sin son Robert I som var kung av Neapel och greve av Provence från 1309 till sin död 1343. Robert I fortsatte att prägla gigliato och myntet blev så populärt i Europa och i östra Medelhavsområdet att det till stora delar kopierades av kungar, påvar och furstar.
Gigliato, 1303-1309, Karl II, Neapel.
2 ggr förstoring, 3,785 g (id 2263).
Åts.omskrift:
KAROL SCD DEI GRA IERL ET SICIL REX
Karl II med Guds nåde, Jerusalems och Siciliens konung
Frs. omskrift:
HONOR REGIS IUDICIU[m] DILIGIT
Ära vare Herren som har skipat rättvisa
(4:e strofen i psalm 99 i den latinska Bibeln)
Åtsidans omskrift kan man fundera över. Är den rätt? Under den revolt som fick namnet "Den Sicilianska aftonsången" gick ju Sicilien förlorat för Neapel. Under stridigheterna blev Karl II tillfångatagen och i samband med frigivningen 1288 tvingades han lova att lägga bort titeln "kung över Sicilien". Hur kunde han hävda att han år 1303 fortfarande var Siciliens kung? Jo, svaret är ganska enkelt. Påven, som Karl var allierad med, löste nämligen Karl från löftet.
Men kung över Jerusalem? Det kan väl knappast stämma? Ja, här är det mer tveksamt. Sultanen Saladin hade ju kastat ut korsfararna ur Jerusalem 1187, men för Karl I låg det mycket prestige i att kalla sig kung över Jerusalem. Han köpte sig därför rätten att använda titeln, och den rätten hängde sedan kvar lång tid framöver. Se omskriften på myntet från Provence nedan.
Neapels tronföljd säkras
För att säkra tronföljden utsåg Robert I sin son Karl till vicekung av Neapel, men sonen dog i förtid år 1328. Karl hade ingått äktenskap med Marie de Valois och i detta äktenskap föddes döttrarna Johanna 1327 och Marie 1328. Johanna blev Neapels tronarvinge och hon gifte sig 1342 med sin kusin Andreas med vilken hon varit förlovad under flera år. Andreas var son till kung Karl Robert av Ungern.
Johanna på Neapels tron
Efter det att Robert (Johannas farfar) hade dött 1343 besteg Johanna tronen som Johanna I av Neapel. Hon kallade sig även grevinna av Provence efter arvet från sin farfar. Vid sin sida hade hon sin make Andreas, men hon vädjade till påven att inte kröna honom. Kanske kände hon på sig att det fanns fientliga falanger i staden gentemot det ungerska kungahuset och kanske ville hon gjuta olja på vågorna. Påven fäste dock inget som helst avseende vid Johannas vädjad. Seden var att bägge makarna skulle krönas vid ett trontillträde, och så fick det bli.
Dubbel Denier, präglad i Provence 1343-1347, för Johanna I av Neapel.
3 ggr förstoring 21,2 mm 0,910 g (id 2305). Ref: Roberts nr 5766 *)
Åtsidans omskrift:
I H R ET SICI REG = I[ohanna] H[ie]R[osolyma] ET SICI[lia] REG[ina]
dvs Johanna, Jerusalems och Siciliens drottning.
Frånsidans omskrift:
DEN DVPLEX = DEN[arius] DUPLEX, dvs dubbeldenar.
Detta mynt gick även under benämningen "patac".
PUIE är en förkortning av Provence på latin, Provincie.
Intriger och elände
Ett intrigspel inleddes strax av bröderna till den avlidne kung Robert. De hade svårt att acceptera att ”ungerskt blod” skulle ha regeringsmakten i Neapel. Andreas mördades och Johanna gavs skulden för att vara delaktig i mordet på sin man.
Ludvig den store, en äldre bror till Andreas, blandade sig i leken och förberedde sig för att invadera Neapel och utkräva hämnd. Under dessa tumultartade omständigheter ingick Johanna äktenskap med sin kusin Ludvig av Taranto (son till Filip av Taranto). De flydde med båt till Marseille för vidare färd till Avignon där paret sammanträffade med påven Clemens VI. Syftet med mötet var att söka påvens stöd för sitt äktenskap, de ville även frias från mordanklagelserna samt ges möjlighet att återvända till Neapel. Påven gav sitt stöd, mycket tack vare erbjudandet om att få köpa Avignon på särdeles förmånliga villkor.
Kungligt avtal
Tillbaka i Neapel försökte Ludvig av Taranto att finna sig till rätta i sin kungliga roll, men han kände att han levde i skuggan av sin hustru. För att stärka sina positioner krävde han därför att ett avtal skulle upprättas som reglerade de bägge makarnas maktfördelning. Ett sådant avtal kom till stånd, men Ludvig avled 1362.
Johanna som hon framställs i Neapelbibeln.
Kungen av Mallorca
Jakob IV, kung av Mallorca och prins av Achaia hade försökt att återta sitt kungarike som Peter IV av Aragonien lagt beslag på, men det slutade med att Jakob tillfångatogs och kastades i fängelse. Där satt han i fjorton år och när han släpptes fri tyckte Johanna att denne man skulle vara ett lämpligt parti för henne. Hon gifte därför om sig med den tio år yngre Jakob. Det visade sig snart att Jakop hade behandlats så illa under fångenskapen att hans hälsa vacklade och han avled 1375. Året därpå ingick Johanna ånyo äktenskap, denna gång med hertigen Otto av Brunswick-Grubenhagen.
Om du vill läsa om det medeltida kungariket Mallorca, klicka
<< här >>
Tronarvingen Ludvig
Trots fyra äktenskap förblev Johanna barnlös. Visserligen hade hon fött tre barn till världen, ett i sitt första äktenskap och två i sitt andra, men alla barnen hade dött vid späd ålder. Av den anledningen utsåg hon hertig Ludvig av Anjou till tronarvinge. Ludvig var bror till Frankrikes kung Karl V.
Johanna i samspråk med en kyrkans man.
Oljemålning från 1500-talet,
Bibliothèque Nationale de France.
Den stora påvliga schismen
Vid den här tiden rådde stor schism mellan påven i Avignon och påven i Rom. Johanna stödde påven i Avignon, Clemens VII, genom frikostiga penningdonationer, vilket medförde att påven i Rom, Urban VI, gjorde så gott han kunde för att uppmuntra Johannas fiender. För att själv tillfoga Johanna skada krönte han Karl av Durazzo till kung Karl III av Neapel.
Karl av Durazzo tar hem spelet
Karl III var gift med Johannas systerdotter Margareta och han ville nu ta sitt nya kungarike i besittning. Johannas man, Hertigen Otto av Brunswick-Grubenhagen, gjorde så gott han kunde för att hindra honom att nå Neapel, men utan större framgång. År 1382 intog Karl III Neapel och mördade Johanna. Hon blev 55 år.
I Provence uppstod sammanstötningar mellan anhängare till Ludvig och anhängare till Karl III, men Ludvig dog 1384 utan att kunna ställa tillrätta tronföljden i varken Neapel eller Provence.
*) Roberts, James N. The Silver Coins of Medieval France, 1996.
| Sonesgården den 7 juli 2014 |
| Lennart Castenhag |
| info@sonesgarden.se |
2014-07-07
Dokumenthistorik
| 2014-07-07 | Kompletterat med att dubbeldenaren även kallades "patac". | |
| 2014-04-07 | En första version |
