Vad säger filosoferna
      om begreppet tid?

Aristoteles (384-322 f Kr)

Aristoteles uppfattade tiden som ett mått på rörelse, t ex solens rörelse på himlen.

Aurelius Augustinus (354-430)

För Aurelius Augustinus var tiden helt och hållet en själslig process, dvs det finns ingen tid utanför människans medvetande. I sina Bekännelser skriver Augustinus att det finns tre tider som han kan upptäcka i sitt medvetande: det förflutnas nu, det pågåendes nu och det kommandes nu.

René Descartes (1596-1650)

För René Descartes gällde både en ”yttre” och en ”inre” definition eftersom världens framträdande kan reduceras till ”en objektiv föreställning för ett tänkande subjekt.”

Isaac Newton (1643-1727)

Isaac Newton fastslog i sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica att det finns två tider. En tid flyter likformigt. Den är absolut, sann och matematisk och saknar relation till något yttre. Det finns också en annan tid som är relativ och allmän som ett förnimbart yttre. Det är den tiden som folk till vardags åsyftar.

Newton kom här i konflikt med Leibniz som hade motsatt uppfattning (se nedan), men det var Newtons uppfattning som kom att överleva ända in i våra dagar.

Som kuriosa kan nämnas att Newton genom omfattande bibelstudier kom fram till att jordens undergång skulle ske år 2060.

Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716)

Gottfried Wilhelm Leibniz ansåg i motsats till Newton att tid var av konceptuell natur som beskriver inbördes förhållanden mellan händelser. Han menade att vi måste varsebli något för att vinna medvetande, men vi varseblir aldrig tid egentligen. Vi varseblir bara föränderliga företeelser. Därför skapar händelserna tiden och inte tvärtom.

Emanuel Kant (1724-1804)

För Emanuel Kant var tiden ett transcendentalt och formellt villkor för världens framträdande. Tiden och dess gång (och även rummet) är subjektiva begrepp som ger oss möjlighet att begripa omvärlden men som egentligen inte existerar utanför vår inre tankevärld.

Friedrich Nietzsche(1844-1900)

Friedrich Nietzsche ansåg att tiden är oändlig och cyklisk, och han ansåg också att alla ting har inträffat och oupphörligen kommer att göra det igen.

William James (1842-1910)

William James representerade den filosofiska inriktning som kom att kallas pragmatismen. Han förnekade att tiden skulle vara någon entydig process i naturen, ty det finns flera processer och flera tider.

Edmund Husserl (1859-1938)

Edmund Husserl är en av dem som lagt ned mest möda på att förklara tidens väsen. Han ansåg att tiden inte kan framträda själv utan endast kan påvisas på indirekt väg, genom objekten i världen som vi lär känna den – en uppfattning som skulle kunna rubriceras som solipsism men med dragning åt det fenomenologiska fältet.

Sigmund Freud (1856-1939)

Sigmund Freud ansåg att tiden inte har någon essentiell karaktär. Den är enbart ett arbetsbegrepp för förändring av olika psykiska faktorer.

Henry Bergson (1859-1941)

Henry Bergson uppnådde nästan kultstatus när han lanserat sin idé om ”nuflödet” och han fick nobelpris i litteratur 1927. Bergson menade att vetenskapen hade försummat upplevelsernas kvalitativa sida som är den konkreta, verkliga tiden. Idag är Bergson nästan bortglömd.

Albert Einstein (1879-1955)

Albert Einstein länkade ihop tid och rum till en rumtid i sin relativitetsteori. Den speciella relativitetsteorin tar endast hänsyn till observatörer i likformig rörelse. Den allmänna relativitetsteorin gäller lika för alla observatörer, även om de accelererar inbördes.

Martin Heidegger (1889-1976)

Martin Heidegger var lärjunge till Husserl och utvecklade sina idéer i boken Varat och tiden som utkom 1927. Om Husserl fäste störst vikt vid hur medvetandet riktas bakåt så menar Heidegger istället att det är framtiden som är avgörande. Han menade att vi ställs inför ständiga val. Därför grundas tiden i handling och förväntan och inte i något tillbakablickande.