Fenomenologi

Fenomenologins utveckling i olika riktningar påbörjades av Edmund Husserl vid sekelskiftet 1900. Hans filosofiska utveckling kan uppdelas i tre skilda riktningar:

1.      en förfenomenologisk period, även kallad deskriptiv psykologi, där Husserl i stor utsträckning vidareför tankar från sin lärare Franz Brentano;

2.      en deskriptiv fenomenologi som gör upp med den tidigare riktningens psykologism och ersätter den med en explicit fenomenologi;

3.      en transcendental fenomenologi som försöker att visa hur allt ytterst kan återföras på ett rent eller transcendentalt medvetande, en absolut egensfär, befriat från alla världsliga influenser.

Den existensfilosofiska fenomenologin

Den existensfilosofiska fenomenologin kan förstås som en kritisk vidareföring av fenomenologin. Den tar avstånd från den transcendentala fenomenologin och betonar i stället nödvändigheten av att beakta fenomenens världslighet och existens, på såväl objekt- som subjektsidan. Ledande företrädare för den existensfilosofiska fenomenologin är Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre.

Den hermeneutiska fenomenologin

Den hermeneutiska fenomenologin är en vidareutveckling av huvudsakligen den existensfilosofiska fenomenologin. Utifrån subjektets existens i världen är tillgången till sakerna alltid redan förmedlade av subjektets världslighet, bl.a. historisk tradition, socio-kulturell miljö och språk. Det räcker därför inte med att bara betrakta och beskriva sakerna. Betraktandet har förståelsens struktur, den hermeneutiska cirkelns struktur, och sakerna måste därför tolkas. I den hermeneutiska fenomenologin är de ledande namnen Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricoeur.