Det Osmanska imperiet

På 1200-talet förklarade Osman I självständighet för sitt rike i västra delen av Anatolien (Mindre Asien). Detta blev upptakten till ett imperiebygge som på 1600-talet skulle omfatta Bysantinska riket, Mellanöstern, Egypten och norra Afrika.

Imperiet expanderade norrut på 1500-talet och Wien belägrades 1529, men man lyckades inte inta staden så expansionen norrut avstannade. Därefter började imperiet sakta falla sönder.

Imperiets huvudstad sedan 1365 var Adrianopel (nuv. Edirne) i Thrakien nära den Grekiska gränsen, men sultanen Mehmet II (1444 - 1481) erövrade Konstantinopel 1453 och gjorde staden till det Osmanska imperiets huvudstad. Staden kallades därmed ”Nya Rom” och Mehmet II såg sig som romersk kejsare.

Mehmet II fick två söner, Beyazit och Selem. Efter Mehmets död uppstod maktkamp mellan bröderna som avgjordes till Beyazits fördel. Han blev därmed sultan Beyazit II och regerade imperiet från 1481 till sin död 1512.

Vid den här tiden hade man sedan länge använt muslimsk tidräkning baserad på månkalendern som utgår från 16 juli 622 som år 1 AH (år 1 enl. Hirja). Beyazits första regeringsår 886 AH motsvarade således år 1481 enligt den gregorianska kalendern.

År 1923 ersattes Det Osmanska riket av den Turkiska republiken vars landområde begränsades till i huvudsak Mindre Asien.

Det huvudsakliga myntet i det Osmanska imperiet på 1400-talet var Akce.
Det gick 3 Akce på en Para och det gick 120 Akce på en Kurus.
Senare infördes stormyntet Yuzluk som motsvarade 100 para = 2½ Kurus.