Det Umayyadiska kalifatet hade sitt ursprung på Arabiska halvön och uppslukade det Sasanidiska imperiet i mitten av 600-talet. Sorgligt nog förstördes biblioteket i Ktesifon under den arabiska invasionen.

I mitten av 700-talet uppstod en konflikt mellan två grenar av den islamiska rörelsen, umayyaderna och abbasiderna. Umayyaderna var ättlingar till Umar ibn al-Khattab, den andre kalifen efter profetens död. Abbasiderna var ättlingar till al-Abbas, profetens farbror. Följden av konflikten blev att abbasiderna flyttade sitt religiösa och politiska centrum till Bagdad, en stad som de försåg med en cirkelrund stadsmur med fyra portar. Bagdad kom vid denna tid att kallas Madinat al-Salam (fredens stad).

Under Harun al-Rashid (786-809) blomstrade den abbasidiska kulturen. Det definitiva slutet kom med mongolernas invasion 1258.

Efter det att abbasiderna flyttat till Bagdad bredde det umayyadiska kalifatet ut sig västerut över norra Afrika och Iberiska halvön.

Al-Hakam I var umayyadisk emir av Cordoba (796-822) och han regerade över Al-Andalus på Iberiska halvön. Han var således samtida med Harun al-Rashid i Bagdad men också samtida och granne med Karl den store.

Det islamiska området omkring 800.