Fornengelsk runskrift

Det anglosaxiska och det frisiska runalfabetet uppvisade stora likheter med den äldre nordiska futharken, vilket tyder på att England, Friesland och Skandinavien var en del av ett gemensamt kulturområde under århundradena strax efter Kristi födelse. Det anglosaxiska och det frisiska runalfabetet fick extra runor för att anpassas till språkljuden i England och Friesland.

Fornengelska runinskrifter är kända från 400- till 900-talet, vilket innebär att runinskrifter förekom under en tid parallellt med fornengelska texter upprättade med det latinska alfabetet. Nedan visas en inskription med fornengelsk runskrift, men frågan är om den betyder något. Kanske är det bara en uppräkning av ett antal runor. Första halvan av runraden är i alla fall identisk med inledningen på det engelska runalfabetet.

The Malton Pin är en kopparskiva med diametern 3,9 mm, och den är fäst på en nål. Den hittades 1999 i Malton i norra Yorkshire, Northumbria. Fyndet har daterats till perioden 775-825. På skivan finns en runrad ingraverad med följande lydelse.   ᚠ   ᚢ   ᚦ   ᚩ   ᚱ   ᚳ   ᚷ   ᛚ   ᚪ   ᚫ   ᛖ     f       u     th     o     r      c     g     l      a     æ     e     Foto: British Museum.

I Tyskland hade rika silverfyndigheter upptäckts på 600-talet, och silver från dessa fyndigheter nådde Friesland via floden Rhen. I Friesland gjorde tillgången på silver det möjligt att slå mynt, och en ström av sceattas nådde England i slutet av 600-talet. Tämligen snart kom myntningen av sceattas igång i London och Kent och kort därefter i Hamwic samt på ytterligare platser i England. På tidiga engelska sceattas kunde det hända att man präglade in myntmästarens namn − med runor.

I nedanstående exempel visas ett mynt med runinskrift. I detta fall är myntet en "Pale Gold Shilling" eftersom det är svagt guldhaltigt. Men vikten motsvarar vad som brukar gälla för sceattas.

Pale Gold Shilling, möjligen präglad i Kent 660-675.
Diameter: 12 mm.   Vikt: 1,28 g.   Ref: Abramson PaIA, North 151.
Åtsida: högervänt manshuvud med diadem,
samt förvirrad omskrift av latinska bokstäver.
Frånsida: förvirrad omskrift av latinska bokstäver.
Inom den inre pärlringen finns runorna ᛈ ᚨ ᛞ ᚨ
som kan translittereras till PADA
dvs myntmästarens namn.
Foto: ©Fitzwilliam Museum   2020.0371.

Pale Gold Thrymsa, präglad i Kent 675-680.
Diameter: 12 mm.   Vikt: 1,31 g.   Ref: Abramson PaIIA, North 154.
Åtsida: högervänt manshuvud med diadem,
samt förvirrad omskrift av latinska bokstäver.
Frånsida: förvirrad omskrift av latinska bokstäver.
Inom den inre pärlringen finns runorna ᛈ ᚨ ᛞ ᚨ
som kan translittereras till PADA
dvs myntmästarens namn.
Foto: cngcoins.com auction Triton XIX

Fornengelsk skrift och latinalfabetet

Munkarna i England skrev sina texter på latin och använde det latinska alfabetet. När skrivna texter började bli vanliga utanför klostren på 800-talet, skrevs dessa texter med ett latinalfabet som var kompletterat med extra tecken för att anpassas till de engelska språkljuden.

Exempel ur Beowulf för att visa hur det kunde se ut.

  Det står: ofer hron rade
  Vilket ordagrant kan översättas med: över valens väg
  Vilket ska tolkas som: över havet

Nedan visas ett vackert engelsk guldmynt − men bägge sidors omskrifter är hopplöst förvirrade, vilket tyder på att gravören var totalt okunnig i fornengelska. Myntet upphittades av en person med metalldetektor 2016 och det var då inte tidigare beskrivet i litteraturen. Myntet såldes på auktion och tycks därefter ha hamnat i Fitzwilliam Museum i Cambridge.

Gold Thrymsa (eller Shilling), Post-Crondall Phase 655-675.
Okänd myntort.   Diameter: 13 mm.   Vikt: 1,26 g.
Referens: Fitzwilliam Museum 2016.0213.
Åtsida: Inom en cirkel bestående av en orm som nästan biter sig i svansen,
finns ett högervänt manshuvud med lockar i håret.
Frånsida: Inom den inre dubbla pärlringen finns ett kors omgivet av ringar.
Foto: cngcoins.com auction Triton XX.

På nedanstående mynt används diftongen AE i ligatur, vilket är ett exempel på ett tillägg i alfabetet. Denna ligatur förekommer ofta.

Penny. Alfred den store, 887-899, London.
Diameter: 20 mm   Vikt: 1,54 g.   Referens: North 644.
Åtsida: Alfreds porträtt med diadem. Omskrift: ÆLFRED REX   dvs kung Alfred.
Frånsida: monogram bestående av bokstäverna i ordet LONDONIA.
Foto: British Museum. Reg nr 1915.0507.798

På följande mynt ser det ut som om bokstaven P finns i frånsidans omskrift, men det är inget P, det är ett tillägg i det fornengelska alfabetet och bokstaven ska uttalas W.

Penny Harald Harfot 1036-1038.
Diameter: 16,5 – 17,7.   Vikt: 0,965 g.   Ref: North 802, SCBC 1163.
Åtsida: + HAROLD REX, i fältet visas kungen med diadem, vänd till vänster.
Frånsida: + LEOFPINE ON LVNDE     dvs Leofwine on Lunde (London).
I myntets omskrift finner vi bokstaven V som
egentligen är ett U enligt romerskt skrivsätt.
Detta är ett av få exmpel då engelsmännen har
låtit sig inspireras av romersk kultur.
Foto av författaren.

Det fornengelska alfabetet

Majuskler (versaler)

  A Æ B C D Ð E F G H I L M N O P R S T Þ U Ƿ X Y

  Æ     A och E är i ligatur och de representerar en diftong (ungefär ä).

  Ð     känd som bokstaven eth.

  Þ     ett th-ljud och bokstaven kallas thorn.

  Ƿ     ett w-ljud och bokstaven kallas Ƿynn (uttalas wynn). Denna bokstav förekommer
         ofta på anglosaxiska mynt och den är vanligen utformad som ett vanligt P, men ska
         således utläsas W.

Minuskler (gemener)

  a æ b c d ð e f g h i l m n o p r s t þ u ƿ x y

Ytterligare läsning

Ulf Danell: Mynt eller personmedaljer från folkvandringstiden
Folkvandingstiden inträffade i Norden ca 400-550 e.v.t. Guldrikedomar fann sin väg till småkungarna i Skandinavien och guldet smältes ned och blev smyckesmedaljer och halskragar. Några få personer var skrivkunniga, och runor från det urgermanska runalfabetet kunde dyka upp på föremålen, men det är inte alltid så lätt att tyda dessa inskriptioner.
https://numismatik.se/2artiklar/Mynt-medalj-runor/MMR.php

Referenslitteratur

Dokumenthistorik

Sonesgården den 5 maj 2021

Lennart Castenhag