Under Karl den skalliges tid var nordbornas (vikingarnas) härjningar ett stort bekymmer. Bland annat plundrades Nantes varvid biskopen dödades.

Karl var antagligen inte skallig. Öknamnet kan ha uppkommit efter det att han rakat sin hjässa som tecken på underkastelse inför kyrkan i samband med påvens grundläggning av klostret Saint-Corneille. Vidstående bild av kungen är en detalj av en medeltida miniatyrmålning, sannolikt till-kommen långt efter kungens död.

Karl den skalliges mynt präglades till en början i bland annat Toulouse och Paris. Från år 864 lät Karl den skallige prägla mynt även på andra orter.

Ludvig gjorde inte mycket väsen av sin inom politiken. Han är beskriven som en beskedlig och fredlig man som ville ha koncentrera sig på rikets angelägenheter.

Ett bekymmer för honom var nordborna framstötar mot riket, som han försökte komma tillrätta med.

År 879 insjuknade han och avled, varefter riket ärvdes av hans två söner Carloman II och Ludvig III.

Karl III var ingen stark ledare. Bland annat köpte Han fred av nordborna (vikingarna) då de belägrade Paris − en alldeles felaktig strategi skulle det visa sig. Folket tröttnade på honom och han avsattes som Västfrankiska rikets härskare år 887. Året efter dog han en naturlig död.
 

Odo kom att tydligt markera en åtskillnad mellan sitt rike och det Östfrankiska riket. Han visade sig också vara en skicklig härförare.
 

År 911 belägrades Paris av en grupp nordbor under ledning av Rollo. Karl III bedömde att han knappast skulle vinna över nordmännen i ett fältslag varför han istället inbjöd dem till förhandlingar. Resultatet blev att de fick ett område vid Seines mynning i förläning i utbyte mot att de skulle hindra andra nordbord att segla upp i Seine. Området utvecklade sig till hertigdömet Normandie (nordmännens land).

Karl III:s strategi visade sig vara helt felaktig vilket ledde till att adelsmännen avsatte och fängslade honom år 922.

Edgiva var Karls andra hustru. När Karl fängslades flydde hon med sonen Ludvig till sina föräldrar i England. Sju år senare var Karl död.
 

Det var Robert I som avsatte Karl III "den enfaldige". Under det fältstlaget vid Soiissons som uppstod i samband med att Karl avsattes, ådrog sig Robert I så svåra skador att han avled efter ett år.
 

År 921 ärvde Rudolf ärvde hertigdömet Burgund i samband med att fadern gick ur tiden. Rudolf ingick då också äktenskap med Emma, dotter till Robert I.

År 923, strax efter det att Robert I avlidit, valdes Rudolf till kung av Västfrankiska riket av adeln. Rudolf lämnade då ifrån sig makten över Burgund till sin yngre bror Hugo "den svarte".

År 924 gjorde skandinaverna en serie attacker mot Västfrankiska riket. Ofredstider hade blivit det normala i riket. Rudolf avled på grund av sjukdom 936 och han efterlämnade ingen tronarvinge.
 

Tiderna hade nu förändrats. Adelsmännen ville att det åter skulle sitta en kung av den karolingiska dynatsin på Västrfrankiska riket tron. Av den anledningen hämtades den sextonårige Ludvig hem från England.

Ludvig hade egentligen bara makten över staden Laon och han var ofta i fejd med Hugo "den store" (hertigen av Paris) som behärskade Paris med omnejd och området söder om floden Loire.
 

Redan som tioåring, då fadern drabbades av sjukdom, fick Lothar träda in som sin fars ställföreträdare. Tre år senare avled kung Ludvig och Lothar, endast 13 år gammal, tillträdde som Västfrankiska rikets regent. Till hans förmyndare utsågs ärkebiskopen Bruno i Köln.

Drottning Gerberga insåg att hon hade hamnat i ett spänt läge. Makthungriga män i rikets närhet var en fara för rikets framtid. Det var antagligen bara en tidsfråga innan någon av dem skulle dra fördel av situationen och annektera delar av riket.

Drottning Gerberga tog då beslutet att överlåta hertigdömet Akvitanien samt stora delar av Burgund till Hugo "den store". För Lothar innebar det att hans kungarike kom att bestå av ett synnerligen splittrat område, men han fick se upp. Både Hugo "den store" och greve Herbert II av Vermandois var makthungriga män som hela tiden strävade efter att utöka sina redan omfattande landarealer.

Lothar och Bruno presenterade en plan som gick ut på att Hugo Capet skulle erhålla Paris med omnejd och Otto skull få Bourgogne. De bägge sönerna accepterade förslaget och krisen var avblåst.

År 965 var Lothar 24 år och det var dags för ärkebiskop Bruno att avbryta förmyndarskapet. Lothar fick därmed ensam ta itu med det allt svårare utrikespolitiska läget. Grannen i öster, Östfrankiska riket, hade ombildats till Tysk-romerska riket under kejsaren Otto I "den store". För att mildra läget tog Lothar prinsessan Emma av Italien till hustru. Hon var styvdotter till Otto I "den store" och halvsyster till Otto II.

Det skulle dock visa sig att släktbanden mellan Lothar och Otto II inte hade den effekt som Lothar hade hoppats på. I oktober 978 invaderade Otto II Reims, Soisson och Laon. Därefter marcherade Otto mot Paris, men Hugo Capet var en erfaren härförare och lyckades försvara sin stad. Otto II avbröt belägringen och vände tillbaka österut. När han skulle ta sig över floden Aisne med sin armé överfölls han av Lothar. Otto II tvingades fly till Aachen. Därmed var hotet från Tysk-romerska riket avvärjt för tillfället.

Av okänd anledning avled Lothar plötsligt år 986 då han befann sig i trakten av Reims. Han efterlämnade de bägge sönerna Ludvig V (tronarvinge) och Otto (kanik i Reims).

År 982 ingick den femtonårige Ludvig äktenskap med fyrtioåriga Adelaide-Blanche av Anjou. Detta var ett rent politiskt arrangemang arrangerat av kung Lothar. Syftet var att dels säkerställa den karolingiska makten i riket och dels att upprätthålla maktbalansen gentemot Hugo Capet.

Ludvig och Adelaide-Blanch kröntes till kung och drottning av Akvitanien, men det blev inget lyckligt äktenskap, dels på grund av åldersskillnaden och dels på grund av Ludvigs lättsinne och utsvävande livsstil. Äktenskapet upplöstes efter två år.

Efter sin fars död år 986 tillträdde Ludvig som västfrankisk kung. Han ärvde därmed den schism som rådde mellan Västfrankiska riket och Tysk-romerska riket.

Ludvig V avled av en jaktolycka år 987 endast tjugo år gammal. Han efterlämnade ingen legitim tronarvinge. Därmed var det definitivt slut på den karolingiska dynastins styre i Västfrankiska riket.

Hugo Capet brukar av fransmännen framställas som den förste franske kungen, även om begreppet Frankrike skulle komma att användas långt senare. Hugo Capet lade grunden till den Capetingiska dynastin.

År 956 ärvde Hugo sin fars hertigdöme Paris. Under sin tid som hertig av Paris lät Hugo Capet prägla denierer med sitt monogram på åtsidan och texten PARISI CIVITA på frånsidan.

Om du vill se Hugo Capets släktträd, klicka   här >>

Kort före sin död lyckades Ludvig VI få till stånd ett äktenskap mellan sonen Ludvig VII och Eleonore av Akvitanien. Hon stod som arvtagerska till provinsen efter det att hennes far dött, så arrangemanget stärkte det franska kungahuset avsevärt.

Det tyska imperiet hade varit den dominerande maktfaktorn i Europa fram till mitten av 1100-talet, men med kröningen av Henrik II av England förändrades maktbalansen. Till England räknades Normandie, Anjou, Main och Touraine. Genom giftermålet mellan Henrik och Eleonore tillfördes Akvitanien.

Henrik II av England gifte bort sin andre son Henrik (”den yngre”) med Ludvig VII:s dotter Margareta. I Margaretas hemgift ingick grevskapet Vexin som därmed kom under engelsk kontroll.

En stor del av Frankrike hade blivit engelska besittningar efter det att den store jordägaren och greven av Anjou (av ätten Plantagenet) ärvde den engelska kronan 1154 som Henrik II. Philip II lade under sig dessa engelska landområden undan för undan under sin regeringstid.

Se kartorna som visas inledningsvis på denna sida.

Ludvig VIII kallades "Ludvig lejonet". Han deltog i albigenserkriget. Se Ludvig IX nedan.

Ludvig VIII fick tre söner. Se släktträd  << här >>

Ludvig organiserade det sjunde korståget mot Egypten 1244 och återvände till Frankrike 1254. Han har gått till historien som Ludvig den helige (Saint Louis) eftersom han helgonförklarades 1297.

Vidstående bild av Ludvig IX är målad av El Greco på 1590-talet.

Filip IV var allierad med skottarna och förde krig mot England. Han beskattade kyrkan hårt, kastade ut alla judar ur riket och beslagtog deras egendomar. Han dödade flera av ledarna för tempelherreorden och konfiskerade deras förmögenheter.

Detta var upptakten till "hundraårskriget" mellan England och Frankrike och konflikten späddes på genom att det uppstod intressemotsättningar i Flandern som skadade den viktiga ullexporten från England.

Vidstående bild är målad av Jean de Tillet på 1600-talet. Målningen finns i Bibliothčque Nationale de France.

Om du är intresserad av att se släktsambanden mellan de engelska och franska kungahusen på 1300-talet, klicka  << här >>

Dauphin-provinsen (i Tysk-romerska riket) blev kungahusets privata provins för deras tronföljare från och med år 1349. Karl V blev den förste tronföljaren som titulerades dauphin. Läs mer om detta genom att klicka på myntet nedan.

Karl VI hindrades att styra landet på grund av sin sjukdom. Inbördeskrig bröt ut på grund av kungens sinnessjukdom vilket den engelske kungen Henrik V utnyttjade och erövrade Normandie.

Henrik V av England blev fransk tronarvinge enligt ett fördrag 1420. Här var det mycket nära att England hade lagt under sig hela Frankrike. Räddningen för Frankrike blev att Henrik V hann dö innan han skulle bestiga Frankrikes tron. Det blev istället Karl VII (son till Karl VI) som blev Frankrikes näste kung, men det var först efter kröningen 1429 som han blev allmänt erkänd.

Vidstående porträtt av Henrik IV är av okänd konstnär från 1500-talet. Porträttet finns på National Portrait Gallery, London.

Henrik V blev därför utsedd till fransk tronarvinge - att efterträda Karl VI. Han beseglade överenskommelsen genom att ta Karl VI:s dotter, Katarina de Valois, till sin gemål 1420.

Vidstående porträtt av Henrik V är målat ca 1520 av okänd konstnär.

Vid den här tiden sökte Jeanne d'Arc (f. 1412) upp Karl VII och bad honom om en arme med vilken hon befriade Orléans 1429. Samma år såg hon till att föra Karl VII till Reims för att få honom krönt. Efter kröningen blev Karl VII allmänt erkänd som kung men Jeanne d'Arc tillfångatogs av burgunderna. De sålde henne till engelsmännen som brände henne på bål år 1431 som häxa efter ett års förhör.

Karl VII organiserade sedan Frankrikes första permanenta arme och han hade stor framgång i sina strävanden att återerövra förlorade franska områden från engelsmännen. År 1453 var det bara Calais som var under den engelske kungens kontroll. Därmed var det slut på "hundraårskriget".  Se kartan från 1477 som visas inledningsvis på sidan.

Ovanstående bild är ett samtida porträtt av kungen. Porträttet (här spegelvänt) är målat av Jean Fouquet.

Ludvig XII blev den siste franske medeltidskungen. Frankrikes näste kung blev Frans I (1515-1547), en renässanskung.