Under en kafferast råkade jag berätta för mina arbetskamrater om Sonesgården. Eftersom gården är tämligen anspråkslös – aningen större än ett torp – kallade jag den för ett hemman. Genast var det någon som påpekade hur välbeställd jag var. Jag blev mållös! Välbeställd var det minsta jag kände mig eftersom gårdens inkomster inte når upp till dess utgifter. Hade jag kanske uttryckt mig vårdslöst? Lite snopen drog jag mig undan för att läsa på om våra förfäders uttryck och begrepp.
Jag fann att begreppet hemman härrör från 1500- och 1600-talen och det var ett sätt att bokföra gårdar i kronans jordeböcker i avseende på beskattning. Även i husförhörs-längderna kunde det hända att det angavs huruvida bonden förfogade över ett helt eller ett halvt hemman. Det stog klart för mig att hemman är ett slags taxeringsvärde, en skattegrundande bedömning som var knuten till gårdens avkastning.
En gård med storleken "ett helt hemman" åsattes taxeringsvärdet "ett helt mantal." En sådan gård var en "besutten" gård och den hade en avkastning som gjorde det möjligt för bonden att försörja sig och sin familj. Att vara besutten innebar således att kunna leva på vad gården producerade.
En gård med storleken "ett helt hemman" motsvarade också 1 markland (= 8 öresland = 24 örtugland = 192 penningland). En vanlig årlig beskattning för ett helt hemman var 1 örtug, dvs 4% av gårdens avkastning. Som jämförelse kan sägas att ett öresland motsvarade ungefär ett tunnland produktiv mark.
Det fanns gårdar med 1/2 mantal, dvs de var halva hemman och det fanns 3/4, 1/4 och 1/8 mantal (eller hemman). Ett mycket litet jordbruk, t ex ett torp hade inget mantalsvärde och var därför skattebefriat. Det fanns även storgårdar och då pratade man om dalerland, där ett dalerland motsvarade 4 markland, dvs 4 gånger så mycket som ett ordinärt hemman.
Den slutsats man kan dra av ovanstående är att om gården inte bidrar till bondens försörjning har den inget mantal, och den är därför inget hemman. En sådan bonde är således ej besutten.
