Mått och vikt
          från äldre tid

  En studie av svensk mått- och vikthistoria med
  anledning av 1665 års placat om mått och vikt
  samt de kungl. förordningarna under frihetstiden

Innehåll

Georg Stiernhielm (1598 - 1672)
Placat om mått och vikt per den 10 mars 1665
        Längdmått enligt placatet från 1665
        Volym (flytande varor) enligt placatet från 1665
        Volym (torra varor) enligt placatet från 1665
        Vikter viktualievikt enligt placatet från 1665
        Besman enligt placatet från 1665
Frihetstidens förordningar om mål, mått och vikt
        Förordningen om mått och vikt per den 8 oktober 1733
        Förordningen om mått, mål och vikt per den 27 maj 1737
        Förordningen om mål, mått och vikt per den 29 maj 1739
        Förordningen per 30 november 1756
Hur gick det sedan?
        Decimalsystemet 1855
        Metersystemet 1879
Senare tiders målkärl justerade efter frihetstidens regelverk
Källor
Dokumenthistorik

Att följa våra förfäders uppfattningar om mått och vikt är ett intressant sätt att närma sig den svenska historien eftersom mått och vikt är av stor betydelse både för riket i stort och den enskilda människan i hennes vardag.

De kungliga förordningarna från äldre tider är de tryckta originaldokument som kan berätta för oss om hur man resonerade när man försökte komma tillrätta med problematiken kring mått och vikt. Det gällde ju inte bara för kungen att besluta om vad som skulle gälla, folket måste ju ta till sig standardiseringarna och de måste också tillämpas av alla på lika sätt. Det här var svårare än vad vi kan föreställa oss och jag ska försöka beskriva hur man försökte komma tillrätta med problemet med hjälp av de kungliga förordningarna.

Längdmåttet aln har sina rötter i medeltiden, men att uppnå en enhetlig uppfattning kring detta mått har inte varit lätt. Ändå svårare var det att enas om en standard för volym och vikt som ju dessutom låg till grund för både handel och skattebetalning. Både skolläraren och prästen fick sin lön in natura i det gamla bondesamhället så man kan förstå att det kunde uppstå tvister om huruvida rätt mängd spannmål hade levererats.

I slutet av 1500-talet hade man uppnått en viss enighet kring alnmåttet. På en och annan kyrkport hade man satt upp likare så att människorna kunde kontrollera sina hemmagjorda måttstavar – men måtten varierade från landsända till landsända.

Mäta volym
För att mäta volym användes målkärl – tunnor, kappar, kannor och skäppor. Här gällde ”stor oreda” som det står i de gamla dokumenten. Det var ju inte lätt för en köpare att veta om en säljare hade den rätta volymen på sitt kärl. Dessutom skulle det ibland vara råge och ibland struket mått. Under standardiserings gång förbjöds skäpporna för att åtminstone få bort en osäkerhetsfaktor. För att läsa mer om skäppan, klicka   << här >>

Mäta vikt
Som vågar användes sedan vikingatiden pyndare och besman, men både pyndaren och besmanet förbjöds enligt ett riksdagsbeslut 1638. I placatet 1665 om mått och vikt förbjuds åter pyndaren eftersom man tyckte att konstruktionen var otillförlitlig. Besman av trä förbjuds också 1665 men allmogen fortsatte att använda sådana och myndigheterna tvingades backa från sitt beslut. Besman av trä blev åter tillåtna 1733. Senare försökte myntigheterna förmå allmogen att använda besman av järn eftersom sådana börjat tillverkas. Efter den 1 jan 1859, i samband med att decimalreformen genomfördes, var det förbjudet att användanda besman av trä. År 1973 blev det förbjudet att tillverka besman av järn för användning i dagligvaruhandeln.

Besman av trä var förbjudna efter den 1 jan 1859 och besman av järn förbjöds 1973.                         Foto förf.

Det finns två konstruktionsprinciper för besman av järn. Om du vill läsa mer om detta, klicka   << här >>

En pyndare har fast upphängningspunkt och rörlig motvikt till skillnad från besmanet som har fast motvikt och rörlig upphängnings-punkt. Om du vill läsa mer om pyndare, klicka   << här >> Foto förf.

Längdmåttet standardiseras för hela riket 1604
År 1604 beslutade Karl IX på ett möte i Norrköping att Rydaholmsalnen (från Småland) skulle bli rikslikare. År 1665 kom det viktiga placatet om mått och vikt och där fastslogs återigen att Rydaholmsalnen skulle vara rikslikare.

Riksdagsbeslutet 1638 om mål och vikt
Oredan kring olika volym- viktmått i riket hade givit upphov till klagan hos folket. Kristinaregeringen med Axel Oxenstierna lyckades då driva igenom ett beslut i riksdagen som i praktiken skulle innebära en standardisering för riket, men man får inte ett folk att överge gamla vanor bara genom ett riksdagsbeslut. Det skulle krävas avsevärt mer än så vilket framgår av de kungliga förordningarna under frihetstiden.

Om du vill läsa om vad som beslutades på 1638 års riksdag, klicka   << här >>

Georg Stiernhielm (1598 – 1672)

                   
                    Målning 1663 av Ehrenstrahl. Svenska porträttgalleriet på Gripsholm.

Georg Stiernhielm var ett universalgeni. Han brukar kallas den svenska skaldekonstens fader men han var egentligen riksantikvarie och han hade stort intresse för mått och vikt. Stiernhielms skaldekonst ska vi inte fördjupa oss i här utan rikta in oss på hans insatser för svenska mått och vikter.

Stiernhielm presenterade en skala som var indelad i både tolv och tio tum och han definierade därmed begreppet kubikdecimaltum. Han försökte sig också på att definiera viktenheten skålpund, men hans invecklade teoretiska resonemang fick ingen större genomslagskraft.

År 1664 gav Stiernhielm ut ett kopparstick där han presenterade ett förslag till standard för svenska mått.

Stiernhielms kopparstick från 1664.                                         Foto Riksarkivet, Stockholm.

På Stiernhielms kopparstick presenteras de inbördes förhållandena mellan olika mått samt även mellan längd och volym. Stiernhielm introducerar även decimalsystemet och i förordningarna under frihetstiden hänvisar man till Stiernhielms decimaltum för att kontrollera kubiska målkärl. Kubens sida kan ju enkelt mätas och på så sätt kan volymkärlets volym beräknas och kontrolleras. Den fullständiga övergången till decimalsystemet fick vänta till den 31 januari 1855 (samt en övergångsperiod fram till 1 jan 1863).

Stiernhielms förslag godtogs av riksdagen och kom att ligga till grund för den mycket viktiga kungliga förordningen om mått, mål och vikt från år 1665.

En intressant detalj i sammanhanget är viktenheten ass. År 1644 tillägnar Stiernhielm drottning Kristina en skrift där metoder för bestämning av specifik vikt beskrivs. I det sammanhanget nämns också ass. Viktenheten ass var mycket vanligt i Europa under 1600-talet och motsvarade 48,063 milligram. Holländarna föredrog för sin mynttillverkning viktenheten ass, men den blev något lägre än den europeiska, och det var det holländska ass som blev svensk standard, dvs 48,04204 milligram. Denna viktenhet kallas även troyskt ass efter den franska staden Troyes. Detta är anledningen till att det kom att gå 8848 ass på ett skålpund vilket kan verka förbryllande eftersom 8848 inte är en jämn multipel av vare sig 12, 20 eller 32. Ass införlivades i det svenska måttsystemet enligt en förordning år 1667.

Placat om mått och vikt per den 10 mars 1665

Så här börjar placatet:

Wij Carl, etc Göre witterligit, ändock några tijder bort åth, all giörligh försorgh är anwänd blefwen, at Wigt och Måhl, öfwer hela Rijket, uthi een lijkhet och godh richtigheet sättias och hållas måtte, til den ändan, också esomoftast nödige Förordningar stadgade och anstälte wordne; Så hafwer lijkväl sådan wäl fattat intention aldrigh kunnat winna någon oförrycht effect och frambgångh, eller komma til dhet måhlet, som man sökt hafwer, uthan är widh een och annan tidh råkat uthi försummelse, och uthur acht slagit, medh åthskillige der på fölgde missbruk, hwilke til klagomåhl tidt och offta tilfälle och orsak gifwit hafwe.

Om du vill läsa 1665 års placat om mått och vikt i sin helhet, klicka   << här >>

Längdmått enligt placatet från 1665

Alnen blev grundmåttet för längd, och det gick tre alnar på en famn och fem alnar på en stång. Alnen standardiserades och kom att motsvara 0,593784 meter.

Det gick två fot på en aln, och alnen delades in i fyra kvarter. En aln delades även in i tolv verktum. En verktum delades in halva, fjärdedels, åttondels och sextondels verktum. En tolftedels verktum kallades även en verklinje. Anledningen till att det står verktum istället för bara tum är att man ville skilja på verktum och decimaltum (en tiondels fot).

Volym (flytande varor) enligt placatet från 1665

För både flytande och torra varor gällde kannan. En kanna motsvarade 2,617 liter. En tunna för flytande varor skulle innehålla 48 kannor vilket motsvarade 125,616 liter.

Det gick två halvtunnor på en tunna, och det gick även fyra fjärdingar, eller åtta åttingar på en tunna.

Kannan indelades i två stop och ett stop indelades i fyra kvarter. Det gick även 32 jungfrur (ort) på en kanna. En jungfru motsvarade därvid 8,18 centiliter. Namnet jungfru kommer troligtvis av att det målkärl (mått) som användes var i form av en kon och kunde liknas vid en kvinna i fotsid kjol. Eftersom måttet främst användes för brännvin kan man också tänka sig att det var den mängd rusdryck som ansågs vara nog för en ung kvinna.

Volym (torra varor) enligt placatet från 1665

Som sagts tidigare användes kanna för både flytande och torra varor. En tunna för torra varor skulle innehålla 56 kannor vilket motsvarade 146,55 liter. Det gick två spann på en tunna. En fjärding var en fjärdedels spann. Det gick också trettiotvå kappar på en tunna.

Vikter viktualievikt enligt placatet från 1665

Ett skålpund motsvarade 0,425076 kg och det gick 20 skålpund på ett lispund. Vidare gick det 20 lispund på ett skeppund.   Viktualie kommer av latinets victualia som betyder livsmedel.

Ett lod motsvarade 13,28363 gram, och det gick 32 lod på ett skålpund. Ett lod delades in i 4 qvintin. Troyskt ass som berörts tidigare blev svensk standard 1667 och det gick 8848 sådana på ett skålpund.

För allmogen var det vanligtvis skålpund och lod som var de vikter man kom i kontakt med, och för att hantera dessa hade man två sorters besman: skålpundsbesman och lodbesman. Lodbesmanet kallades också kryddbesman och linbesman.

Besman enligt placatet från 1665 och enligt förordningarna under frihetstiden

I placatet från 1665 förbjöds besman allmänt, utom för enskilt bruk i hemmet. Detta var en upprepning av vad som förordnades 1638 (då även pyndaren förbjöds).

I förordningen från 1739 sägs att ett skålpundsbesman inte fick vara konstruerat för större maxvikt än två lispund viktualievikt (= 40 skålpund = 17 kilo). Man kan fråga sig om det var någon som var intresserad av att hantera så stor vikt med ett besman. Tydligen hade man år 1739 givit upp förbudet mot besman (se ovan).

I förordningen från 1737 lade man till en passus om att besmanet inte fick vara kortare än en aln (59 cm). Det var nog inte så övertänkt eftersom ett lodbesman (kryddbesman, linbesman) alltid är kortare än en aln. Passusen finns inte heller med i 1739 års förordning.

	Ett skålpundsbesman. Längd 0,72 m.             Foto förf.
	Två stycken lodbesman (kryddbesman, linbesman), den främre har längden 238 mm och den bakre har längden 333 mm.   Foto förf.
	En sats skålvikter 1 - 16 lod för balansvåg.   Foto förf.

Om du vill läsa mer om skålpundsbesman, klicka   << här >>

Om du vill läsa mer om lodbesman, klicka   << här >>

Om du vill läsa om ett lodbesman med synnerligen hög precision, klicka   << här >>

Om du vill läsa om skålvikter, klicka   << här >>

Begreppet mark användes som viktenhet redan under yngre järnåldern. Beroende på landsända kunde en mark vara 204-218 gram, dvs ungefär ett halvt skålpund. I mitten av 1600-talet blev mark synonymt med skålpund.

Ibland kan man se symboler för de olika viktsorterna enligt följande:

Skålpund

Lispund

Skeppund

Frihetstidens förordningar om mål, mått och vikt

Frihetstiden (1719-72) var tiden för återhämtning i landet efter de stora krigen under stormakts-tiden. Ämbetsmännen fick under den här perioden ett ökat inflytande på hur landet skulle styras. Ordning och reda skulle nu gälla. Det hade nämligen visat sig att det var lite si och så med hur man handskades med vad som standardiserats 1665 i avseende på mål, mått och vikt.

Sveriges gränser 1720

Sveriges gränser 1743

Förordningen om mått och vikt per den 8 oktober 1733

Förordningen börjar så här:

Wi Friedrich etc, giöre witterligit, at ehuruwäl Sweriges Rikes forna Konungar anwändt all berömwärd försorg och åtanka, at sättia Wigt och Mått öfwer hela Riket uti god ordning och likhet, och til den ändan utfärdat derom åtskillige hälsosamma Förordningar; Så är dock händt af sielfwa Mätningssättet och andra inritade oredor, at desse nyttige Stadgar och Påbud ei wunnit det påsyftade ändemålet, utan äro öfwer olikhet i Mått och Wigt wid Riksdagarne ifrån långlige tider tilbaka swåra klagomål allmänneligen förde.

I förordningen ges en grundlig repetition av vad som förordnats 1665. Man beskriver också skillnaden mellan decimaltum och verktum.

                        ¼ aln = kvarter = 5 decimal.-toll = 6 verk-toll.

Att ett tunnland är 56.000 kvadratfot kommer man fram till genom att 1 kanna utsäde ska räcka till 1000 kvadratfot (= ett kannland) och det gick ju 56 kannor på en tunna (torra varor).

Kannan – det viktigaste målkärlet
En kanna vatten anses enligt förordningen från 1733 ha vikten 6 skålpund 8 lod. Omräknat blir det 2,657 kg. Värdet blir lite för högt beroende på att man haft för låg precision i sina beräkningar. Det borde istället stå 6 skålpund och 5 lod. Om du vill se hur jag kommit fram till det. klicka   << här >>

Enligt förordningen ska en kanna (2,617 liter) i kubisk form ha sidan 4 13/20 decimaltum. Omräknat blir det 2,63 liter. Det går inte att komma exaktare med 20-dels decimaltum.

Den kubiska tunnan för torra varor
Den kubiska tunnan framhålls ”med emfas” i 1733 års förordning. All mätning skall ske med kubiska tunnor. Avsteg från detta efter 8 okt 1736 innebär böter med 40 mark silvermynt. Om du vill veta vad 40 mark silvermynt betyder, klicka   << här >>

Enligt förordningen ska den kubiska tunnans sida vara 1 fot & 7 4/5 decimaltum vilket motsvarar 0,5284678 meter. En kub blir då 147,59 liter, dvs 1 liter för mycket. Rätt värde är 146,55 liter vilket motsvarar 56 kannor.

Måttet för tunnans sida är således 0,2% för stort, men man kan gissa att precisionen hos de mätstavar man använde för tillverkning av tunnor inte kan ha varit bättre. Om du vill se hur jag har räknat, klicka   << här >>

Vidare sägs att det ska vara god råge på tunnan. När tunnan fyllts stryker man av den med en bräda och tillför sedan ytterligare 2 kappar. För de mindre målkärlen ges råge i motsvarande grad.

Övriga kubiska målkärl
I förordningen från 1733 kan vi läsa att även de andra målkärlen för torra varor ska vara kubiska. De invändiga måtten ska vara:

Spann	1 fot  4 1/10 decimaltum
Halvspann	1 fot  1 1/5 decimaltum
Åttondels tunna (fjärding)	8  9/10 decimaltum
Kappe	5  3/5 decimaltum

Skäppan döms ut
Enligt 1665 års placat tillätts skäppan att variera i riket (varje landsända hade sin standard). Huvudsaken var att man hade klart för sig hur många skäppor det gick på en tunna.

I förordningen från år 1733 förbjuds skäppan. Bruk av skäppa efter den 8 oktober 1736 innebär böter på 40 mark silvermynt. Om du vill veta vad 40 mark silvermynt betyder, klicka   << här >>

Viktualievikt, metallvikt och uppstadvikt
Om du vill se vad som sägs i förordningen om viktualievikt, metallvikt och uppstadvikt, klicka   << här >>

Pyndaren förbjuden – böter för dess användning
Pyndare förbjöds enligt 1638 års riksdagsbeslut och i placatet 1665 om mått och vikt. I förordningen från 1733 sägs vidare att det är belagt med böter på 10 daler silvermynt att inneha pyndare efter den 8 oktober 1735. Om du vill veta vad 10 daler silvermynt innebär, klicka   << här >>

De stora vågarna vid bruken och i städerna för vägning av järn och koppar (som är stora pyndare) undantogs från förbudet, eftersom man inte kunde föreslå någon annan teknisk lösning.

Hö och ved
Om du vill se vad som sägs om hö och ved i 1733 års förordning, klicka   << här >>

Förordningen om mått, mål och vikt per den 27 maj 1737

Förordningen börjar så här:

Wi Friedrich etc, giöre witterligit, at Wi uppå inkomne underdånige föreställningar besynnerligen mätningssättet angående, funnit nödigt, at låta öfwerse Wår, åhr 1733 then 8 Octobris utfärdade Förordning, angående Mått, Måhl och Wigt;

Folk lyckades således inte komma överens om hur man skulle tolka förordningen från 1733. Ett förtydligande var uppenbarligen på sin plats.

Efter then Geometriska fördelningen, håller Foten tijo decimal Tum, hwar Tum tijo Linier, och så widare, som Tabellen, hwilken thenna Förordning efterföljer, utwisar.

Decimaltum var tydligen ett påfund som folket hade svårt att ta till sig. Dessutom delas en decimaltum i 10 linjer, vilket inte fanns med i 1733 års förordning.

Nya rymdmått
Nytt i förordningen jämfört med 1733 är:
        1 kubikfot = 10 kannor
        1 kanna = 100 kubiktum
samt
        1 tunna = 56 kannor = 5 kubikfot + 600 kubiktum

Observera att det är kubikdecimaltum som avses (enligt vad Stiernhielm definerat 1664). Kubikfot var ett nytt namn, men det följde den tradition som grundlades av Stiernhielm.

Här ser vi tydligt sambandet mellan längd och volym, dvs aln och kanna. Det var ju alnen som lade grunden till hela systemet år 1665 (1 aln = 2 fot), och kannan blev på så vis det viktigaste målkärlet.

För övrigt repeteras vad som sades i 1733 års förordning.

Förordningen om mål, mått och vikt per den 29 maj 1739

Så här börjar förordningen:

Wi Friedrich etc, giöre witterligit, at Wi uppå Riksens samtelige Ständers wid thenne Riksdag hos Oss giorde underdånige förestälningar, besynnerligen mätnings-sättet angående, funnit nödigt, at låta öfwerse Wåre förr utfärdade Förordningar om Mått, mål och wigt:

Förordningen från 1737 lyckades tydligen inte skapa enighet i riket kring de standardiserade måtten och hur de skulle tillämpas.

I stort är förordningen en kopia av 1737 års förordning, men med något tillägg:

Hafwandes Wi, hwad skieppomålet angår, redan stält til Wårt och Riksens Cammar Collegium then befalning, at såsom Wåre och Cronones räntor uti åtskillige Lands-orter äro efter kannetalet til skieppor, efter hwarje Provinces brukelige sätt och sedwana uträknade och uti Jordeböckerne upförde, så skola the samma med sit rätta kannetal blifwa reducerade til thetta målet, så att allmogen öfwer thes wanliga utskylder ey thet ringaste therigenom må betungas. Äfwenså skola the tilförene i Finland brukelige krönte kappar blifwa reducerade til nya målet, at alle wederbörande så sit förra och tilbörliga quantum och tunnetal.

Att skäppan förbjöds i 1733 års förordning och att det dessutom var belagt med bötesstraff att inneha skäppor efter den 8 oktober 1736 rörde tydligen upp folks känslor – framförallt i Finland där de dessutom var kontrollerade och krönta. Som synes var det en del lokala förordningar som måste skrivas om på grund av kungens påbud.

Rågen på målkärlen enligt 1733 och 1737 års förordningar fördubblas i 1739 års förordning. Vi ser också att Kronan och kyrkan ska ha sin beskärda del.

Här wid tages dock i ackt, at i stället för rågan och skakning, som förbudne är, skal mätas til hwar tunna Råg, Korn, Hafra, Hwete och Ärter, fyra kappar, til en Span twå kappar, til en halfspan en kappe, och så hwart efter annat alt löst och strukit, som giör på otta tunnor en tunna för kapparne; Af de fyra kappar på hwarje tunna Cronotionde tilkommer Oss och Cronan twenne kappar efter wanligheten, och the öfrige twänne Indelningshafwaren eller Tionde tagaren;

En sista nyhet för 1739 års förordning är att här finns taxor för justeringen, och de skulle gälla för hela riket.

……. så hafwe Wij under Wårt och Riksens Cammar Collegii wårdnad welat ombetro Landtmäterie Contoiret i Stockholm, at hafwa på them, så wäl som then här i Staden förordnade Justeraren, ett noga inseende, at the thenna syslan med all flit och warsamhet förrätta, emot betalning efter then nu tillika uprättade och här hos följande Taxa.

Om du vill läsa förordningen från 1739 i sin helhet, klicka   << här >>

Förordningen per 30 november 1756

Efter Fredrik I:s död 1751 blev det Adolf Fredriks tur att upprätthålla ordningen i riket med avseende på mått, mål och vikt. Förordningen från 1756 har rubriken Förklaring över 1739 års Kongl. Förordning om Mått, Mål och Wigt.

Det är inte så mycket Adolf Fredrik förklarar. Det är egentligen bara rutinerna kring hur man kontrollerar runda beck- och tjärtunnor som han förordnar om.

Wi Adolph Friedrich etc, giöre witterligit, thet Vi kommit i erfarenhet, hurusom hwad uti 1739 års Kongl. Förordning om mått, mål och wigt är stadgat om målkiärils förfärdigande och bruk efter thet therutinnan föreskrefne måttet, icke warit nog tilräckeligit at hindra hwarjehanda underskef theremot, utan at sådant i en och annan Landsort skall blifwit föröwat, särdeles med mindermåttige Beck- och Tiäru-tunnor, som allmogen til Städer och Kiöpingar infördt:

Den taxa för justerare som medföljde förordningen 1739 hade tydligen rört upp känslorna i riket. Nya taxor kom därför med 1756 års förordning: